Arrrogans

Detta är en mini-metadebatt om mig och Tangoportalen. Mera exakt, dess dabattforum, i det följande kallat TP Eller snarare meta-monolog, någon debatt orkar jag inte ge mig in i. Först litet historik: TP kom igång för ca ett år sedan, jag var med tidigt, men yttrade mig nästan inte alls. Tills jag möttes av en del sura kommentarer - både sporadiska inlägg i TP och muntligen från sådana som nog läste vad som skrevs, men aldrig yttrade sig. Själv uppskattade jag TP som en källa till mycken visdom, men tyckte att det var litet obalans. För få som var aktiva jämfört med alla som var med. Fler än jag hade tankar i riktning mot “ankdamm”, “sällskap för inbördes beundran” m fl klyschor som trots allt har ett visst fog för sig. Min egen agenda: delta själv, försök få med likasinnade utanför kretsen av heltidsproffs (hur hinner och orkar ni, ni som alltid tycks vara närvarande på TP ?) Undvik “vakthundsbeteende”, dvs känsloladdade inpass i kontroversiella ämnen. Undvik “gulle-gullande” som “veckans kram” och allehanda ryggdunkningar i känt folks dagböcker. Sådant förstärker mest känslorna av utanförskap hos dem som inte själva är aktiva. Jag undanber mig intimiteter, speciellt på internet (sedär arrrogansen!?). Saklig och måttfullt provokativ, svårt att undvika eftersom tangodansen är en ganska liten sak i mitt liv, och jag därmed har avvikande åsikter om mycket, men inte allt. Kunde räkna upp minst 5-6 områden där jag är vaksam på mitt eget vakthundsbeteende. (medger dock att vaksamheten svek mig ett ögonblick i november, vilket ledde till total frånvaro i TP tills för ett par veckor sedan). Motsättningar finns, shit happens, men allt behöver inte klaras ut nu på stört, och inte i detta medium. Alla måste inte älska mig; räcker bra om några få står ut med mig kortare stunder (sådär 8-15 minuter). Några tror kanske jag tog illa vid mig då i november. Inte farligt, mera att jag blev trött på alltsammans, samtidigt som jag insåg att en förklaring av min egen något udda relation till tangofolket var behövlig. Orkade inte då, orkar nu, inspirerad av Daniel, och av alla av mig utnämnda tango-gudinnor norr om Dalälven (observera att adelns välde aldrig sträckte sig längre än dit, norr därom har vi haft självägande bönder sedan urminnes tid). Tango-adeln var ett skämt som - för mig oväntat - drabbade helt snett och väckte stort rabalder. Men kanske är jag helt fel ute: kanske tango-adeln varit ett svårsmält invektiv långt innan jag råkade få höra det? “Såp-operan” däremot var en råsop, och jag förväntade mig en del mothugg. Visst, menat som en provokation, och i avsaknad av debatt då i november, så har jag nu försökt ventilera, enligt min ringa mening högst verkliga kommunikationsproblem

En annan sak gäller öppenheten om sin egen person. Jag kan ibland känna att jag gått för långt med det, vissa trådar inbjuder ju till det. Jag uppskattar samtidigt sådana inslag men det finns problem: vi är ett litet gäng, även alla vi drygt tusen som är med. Undviker att nämna namn (vem dansade han med där i Västervik, vilka är dessa fantastiska kvinnor i Ås, vem yttrade det magiska ordet tango-adel där på maraton-milongan klockan fem ?) Bland dessa kan finnas de som inte för död och pina vill bli indragna i debatterna på TP. Så tji fick ni. Noli me tangere. Jag torgför ej mitt hjärtas lust och kval, att skrynklas ned av obekanta händer. Litet avundsjuk på Johanna där i Bryssel, Berlin etc. Litet friare att bidra med konkreta berättelser från långt tryggt håll. Men många av oss kan kanske identifiera “Terminator” om vi ser honom?

Till slut några uppskattande ord: TP ger utrymme för något som jag ibland saknat på pistorna i Stockholm: den kosmopolitiska gemenskapen, omsorgen om den andre (om man så vill: utan närvaro av den tredje). Kontakter via meddelanden lär ju stå för en stor del av trafiken på TP. Jag har fått ett flertal nya vänner genom TP, bara ett par av dem har jag ännu råkat i levande livet. Debatten på forumen är lärorik, men - liksom samvaron på pistorna - kräver den en viss hänsynsfullhet. Men det vore mig fjärran att uppställa regler: var och en skall få ha sin stil. De ovanstående funderingarna (mina egna regler för mig själv) är inte tänkta att ta efter.