Kulturen

Jag hade egentligen tänkt vänta lite med att posta den här artikeln, men eftersom debatten om kön och tango nu plötsligt tagit fart, får ni den redan nu. Jag hade ursprungligen planerat ytterligare några avsnitt i slutet, om frågan om könsneutrala termer (“följare” och “förare”) och om hur kvinnor som för förväntas föra, men det får anstå. Kanske tjänar också den här artikeln på att inte förlängas ytterligare – för den är lång. Jag varnar er.

En del kommer att avfärda hela mitt resonemang. Det får jag ta. Andra kommer säkerligen att angripa detaljer i stället för huvudteserna. Jag får be er som läser det här att först försöka se helheten, innan ni kritiserar detaljer.

Jag vill också synnerligen tydligt och med allra största emfas påpeka att ingenting alls i det som här följer är avsett som personangrepp, eller som ett försök att misskreditera någon annans inställning till vad tango är. Jag pekar inte heller ut några speciella personer, även om jag kan ha tagit utgångspunkt i resonemang som förts här i andra sammanhang på tangoportalen. Tangon förblir en intensivt personlig sak, och det måste respekteras.

Min inställning är dock att vi inte kommer förbi vissa könsrelaterade frågeställningar. Menar vi allvar med vår tango konfronteras vi förr eller senare med dem. Och jag menar att den som fortfarande vill se tangon i 30-talstermer verkligen ska få göra det och ska respekteras därför – men respekt måste också fungera åt andra hållet.

Vi som inte längre köper den traditionella synen på “manlighet” och “kvinnlighet” utan problematiserar frågorna om könspolaritet och deras relevans för tangon måste också få tillåtas att säga vad vi tycker. Och detta får inte vantolkas till personangrepp – från endera hållet.

Med de orden ger jag er min artikel och hoppas på en konstruktiv debatt runt de här frågorna.

/ Peter

Me Tarzan, you Jane

I begynnelsen, i tangons paradis (dvs i Buenos Aires) fanns idén om tangon som en dans som mannen helt ansvarade för. Med hans förning började och slutade dansen. Han gick på praktikor med bara män där han blev så extremt skicklig att han enligt uppgift till slut kunde föra vilken nybörjarkvinna i vad som helst. Och hennes uppgift var att bara följa. Att realisera mannens intentioner. Göra som han sa. Att hålla käft. Och det var inte så konstigt, eftersom det speglade den rådande samhällsordningen.

Visserligen uttrycktes, eller snarare förkläddes, det här på det traditionella latinska sättet: att den allsmäktige mannen chevalereskt dedicerade dansen till Kvinnan med stort K, hon som i det här sammanhanget fick vara drottning och madonna. Knappast en levande människa, utan en Urbild, ett Ideal, närmast ett transcendentalt begrepp. Samtidigt ingick det i tangons mytologi att de kvinnor som bidragit mest till dess utveckling var hororna.

Ingenstans är madonna/hora-polariteten tydligare och mer accepterad än inom den traditionella tangon. Vi ser den tydligt i den traditionella tangoklädseln, och vi ser den i dramatisk form inom tangouppvisningar, där den av något obegripligt skäl ännu blint accepteras: pomaderade män i svarta kostymer som bistert dompterar långbenta kvinnor i slitsade fodral. Vi hör den till och med då och då i uttalanden som “tango är för horor” – man kan faktiskt höra detta ännu i dag, år 2005.

Det är tydligt att den kvinnoroll som iscensätts inom tangon - ja, “iscensätts”, mer om det längre fram - inte alltid är den väna madonnan. Den spotska horan, det madonnalika kvinnoblomstrets motsats, lyfts fram och ställs i skarp kontrast. Tangons kvinnobild är naturligtvis en spegelbild av den traditionella katolska bilden av kvinnan, och det är därför inte underligt att mannen dedicerade tangon till det ouppnåeliga Kvinnliga som representerades av den kyska Maria, men han lät inte vardagens kvinna glömma hennes motpol.

Tangons beryktade allvarliga, ibland bistra ansiktsuttryck, och dess rykte som en “lite argsint dans” (enligt Aftonbladet nu i våras) har också ett annat ursprung som inte alla känner till, nämligen den gamla franska och brutala apachetraditionen, där dansen illustrerar hur hallicken dompterar och misshandlar sin ägodel, horan. Inom apache är underhållningsvåldets dramaturgi alltid den samma: kvinnans/horans försök till självständighet slås brutalt ner. Utgången är given: det är hon som sänker sig, det är mannen som tvingar ner henne i de dramatiska slutposerna (en av de vanligaste tangoposerna inom scentango, där inflytandet från apache fortfarande tydligt syns, heter också mycket riktigt “apache”). Argbiggan är tuktad och status quo därmed upprätthållen. Publiken applåderar – men åt vad?

Från Jane till Beatrice

Ett sätt att hantera den här föråldrade kvinnobilden är att vända på hela steken och förskjuta ansvaret från mannen till kvinnan: i stället för att mannen är tangons diktator, med en lydig följare som likt en skugga realiserar det mannen vill, så bortser man helt enkelt från detta och upprättar en inre mening med tangon, för vilken kvinnan har ansvaret. Man lägger helt definitionsmässigt till en dimension till. Man tar den traditionella chevalereska dedikationen av tangon till Kvinnan ett steg längre och upphöjer kvinnan till den som i själva verket skänker dansen dess innebörd. Hon är den som i kraft av sitt intuitiva, medkännande och konstnärliga väsen når djupast och närmast tangons kärna, medan mannen är den som ger de yttre förutsättningarna. Han är den som köper tangohuset så att hon kan inreda, bebo och besjäla det. Han skapar ramen, hon fyller den med innehåll.

Frågan är om detta egentligen är så mycket annorlunda än den ursprungliga, av mannen dikterade tangon. Visserligen kan den som definierar om tangon på det här sättet precis som förut hävda att båda parter är lika nödvändiga för att någonting ska ske, men någonstans är ändå det centrala i det här nya synsättet att kvinnan ansvarar för tangons själ i kraft av sitt väsen. Och detta väsen är definierat av hennes kön. Genom att hon är kvinna, förmår hon ge liv åt det torra ramverk som mannen ställer upp. Han kan inte, eftersom han är man, ge det liv. Lika lite som han kan föda barn.

Jag menar att detta sätt att förklara tangon är exakt samma som det traditionella, och i grunden exakt lika sexistiskt. Men i stället för att man definierar kvinnan som “den som tangon dediceras till”, blir kvinnan prästinnan som förmedlar tangon till den andligt sterile mannen. Och detta är ganska exakt den traditionella bilden av tangomannen, möjligen med en mer repressiv infallsvinkel: det är nämligen en sak att mannen i en sångtext framställer sig själv som förtorkad och död utan kvinnan, en helt annan sak att kvinnan förklarar mannen inkapabel till att förstå och förmedla djupare känslor och sammanhang. Det förstnämnda är poesi, det sistnämnda kastration.

Man kan förlåta den man som fråntagen sin konstnärlighet och sin förmåga att besjäla, frågar sig: om jag bygger tangohuset och hon accepterar dess fyra väggars begränsningar och sen inreder, dekorerar och bebor det – vad skiljer henne då från en vanlig hemmafru?

Förning och kommunikation

En annat sätt att reagera mot den traditionella tangon, där mannen bestämmer allt och kvinnans uppgift är att “bara och endast följa”, är att försöka definiera om vad som egentligen händer inom tangon. Att förklara den på ett annat sätt. Ett sådant är att peka på att tango inte bara handlar om förning i meningen “diktat”, utan snarare om “kommunikation”. Men i så fall måste man också tala om vad man menar med begreppen. Vad är “kommunikation”? Och exakt vad är det man kommunicerar om?

Jag minns en gång i Uppsala när jag tog en klass för Esteban Moreno. Jag och min danspartner slet med att få till en föregiven, ganska komplicerad figur, men ett visst delmoment fungerade inte riktigt. Till slut frågade jag Esteban: “kan du hjälpa oss, vi får inte riktigt till kommunikationen här”. Varpå Esteban himlade med ögonen, suckade lite trött och svarade: “Kommunikation? Det handlar inte om kommunikation, det handlar bara om förning...” Och så visade han mig hur det skulle gå till rent tekniskt, och sen var det inga problem. Det handlade inte om någon luddig kommunikation, utan bara om att föra rätt. Två skilda ting.

Men om “kommunikation” och “förning” inte är samma sak, och förningen alltså är något rent tekniskt, vad är då kommunikation inom tangon? Jag skulle vilja säga så här: kommunikation är det ordlösa utbyte som föregår förningen, och som kan påverka förningen kolossalt. Det handlar inte om så primitiva saker som att följaren oombedd gör barridas på föraren. Kommunikationen sker på ett tidigare stadium, innan förningsimpulserna uppstår och har ingenting alls med själva förningen att göra. Kommunikationen sker på en nivå där idén om den gemensamma dansen finns. Det är där som det egentliga tangosamtalet utspelar sig, ibland på en undermedveten nivå, ibland på en mer medveten. Här skapas den gemensamma dansen; här möts båda parter och formar dansen, på lika villkor. När kommunikationen verkligen fungerar, när båda parter är öppna för den, blir det ointressant vem som “för” och vem som “följer”. Ett sätt att uttrycka detta på är att “föra” och “följa” förlorar sin innebörd, ett annat är att “man inte längre vet vem som för eller följer”.

Det här innebär inte att föraren slutar föra och följaren börjar ta över, utan samtliga förningsimpulser ges fortfarande av föraren. Men däremot blir upphovet till förningsimpulserna något gemensamt. På ett sådant sätt att det inte spelar någon roll varifrån de kommer: de upplevs som gemensam egendom, som något man skapar tillsammans. Jag tror det är därför man kan höra skickliga följare (för det här kräver skicklighet hos båda parter innan det sker med någon regelbundenhet) säga att de kan känna sig helt fria i sin följarroll. Jag tror också det är skälet till att de kan säga “oj, om bara förarna visste hur mycket makt man har att påverka deras dans...”

Det här är säkerligen inget nytt – under den svunna tidsperiod när mannen skulle vara Tarzan fanns det otvivelaktigt många skickliga förare som var medvetna om det här. Kanske till och med alla tog det för självklart, vem vet – vi har knappast upptäckt att det krävs två för att dansa tango nu på senare år. Däremot tror jag att termer som “kommunikation” börjat användas som en reaktion mot att man numera uppfattar termen “förning” som alltför ensidig och diktatorisk. På senare år har vi upptäckt många paralleller mellan tango å ena sidan och yoga och meditation å den andra. Det kan hända att detta kanske gjort oss benägna att fokusera mer på de inre aspekterna av tangon. Då kanske termen “förning” känns mekanisk och föråldrad som beskrivning för hur dansen uppstår, och så vill man ersätta den med “kommunikation”, som låter mer ömsesidigt och “demokratiskt”. Men som sagt, då tror jag man blandar ihop två olika saker.

Går det att dansa social tango utan förning? Nej. Går det att dansa social tango utan kommunikation? Ja, men det blir rent mekaniskt och helt dikterat av föraren; det ger mycket lite, särskilt för den som följer som inte får bidra med särskilt mycket. Men när förningen fungerar och kommunikationen flödar fullt ut – ja, det är då jag tror vi känner att vi kan ge allt i vår dans. Och det är då åtminstone jag känner att det är som mest meningsfullt att dansa.

Tangon som dragshow

Jag läste en gång en mycket personlig och välskriven artikel där en kvinna om sitt sökande efter sin tangoidentitet skrev någonting i stil med “min inre kvinna växer ju högre klackarna blir”. Jag kan inte tolka detta på något annat sätt än som “ju högre klackar jag bär, ju mer känner jag att jag kommer i kontakt med och kan realisera min föreställning om vad kvinnlighet är”. Det är två helt olika ting, även om skillnaden kan tyckas hårfin. I det ena fallet pratar vi om en absolut essens, i det andra fallet om ett personligt sökande efter mening. Alltså skillnaden mellan en verklig, kvinnlig essens eller en spelad roll.

Inom tangon hittar vi nämligen spel med könsattribut på ett sätt som är mycket likt det som finns inom dragshow. Skillnaden är att där den vanliga transvestiten genom att överdrivet lasta på sig diverse traditionella könsattribut bygger upp en persona av det motsatta könet – Christer Lindarw “blir” drottning Silvia – så bygger tangodansarna genom att använda samma sorts traditionella attribut också upp sig till mer storslagna personer – men av samma kön som sitt eget. Tangon kryllar alltså följaktligen av transvestiter. Visserligen icke könsöverskridande sådana, men ändock transvestiter. Dynamiken är exakt den samma, för transvestiten (eller i ännu högre grad den transsexuelle) kan också känna att han eller hon genom utklädningen blir ett sannare jag.

För att inte detta ska låta som ett hån, vill jag snabbt betona att det finns de som hävdar att hela livet är en enda stor dragshow. Vi klär ständigt ut oss i olika förklädnader för att projicera ut det som vi vet (eller tror, eller hoppas) finns inom oss, eller det vi vill att andra ska tro finns inom oss. Vi förklär oss för att gömma oss, vi förklär oss för att passa in, vi förklär oss för att bli accepterade. Och vi förklär oss för att hitta mening och sammanhang. Det är alltså inget fel i rollspel, det är tvärtom nödvändigt. Men det är också nödvändigt att genomskåda spelet och vår roll i det, om det inte ska förslava oss.

Om vi “förklär” oss, “klär ut” oss eller “klär upp” oss spelar ingen roll: det är i grunden exakt samma sak (även om “klär upp” för tangodansaren kanske kan kasta lite ljus över vad vi gör när vi går till en milonga). Förklädnaderna består naturligtvis inte heller bara av klädesplagg, utan också av kroppsspråk, beteendemönster, attityder, och så vidare. De ger oss en känsla av trygghet, mening och identitet. Och med synsättet att hela livet är en enda stor dragshow är det kanske inte transvestitens peruker och lösbröst som är det största bedrägeriet – utan faktiskt kanske radhuspappans blårutiga skjorta.

Varje smågrabb lär sig mödosamt att spotta på det rätta maskulina sättet. Varje pubertetskille pressar ner rösten för att låta så manlig som möjligt. Tonårstjejers första försök att applicera mascara syns på en kilometers håll. Förr i världen, när herrar bar hatt, lärde man sig att stuka hatten på det rätta manliga sättet. Alla dessa ting är en del i en vardagsdragshow som syftar till att hjälpa oss att smälta in och därigenom bli accepterade.

Dragshow på scenen fungerar däremot genom att överdriva alla dessa attribut. Genom överdriften demonstrerar den två ting: hur konstruerad kvinnligheten är, samt hur beroende den är av yttre attribut. Den visar också på vår egen osäkerhet inför vår egen identitet (där den sexuella aspekten faktiskt kanske är den minsta komponenten), och det är troligen skälet till att dragshow är så populärt: här blir förvirringen hanterbar och inte så hotfull, särskilt som den visas upp av en lägre kast: transvestiterna.

Antag att uttrycket “min inre kvinna växer ju högre mina klackar blir” sagts av en traditionell transvestit, av en man som försöker frammana bilden av en kvinna genom att klä ut sig. I det sammanhanget blir utsagan naturligtvis hur tydlig som helst. Bilden av klackarna som identitetsskapande medel framträder knivskarpt: de höga klackarna är en krycka, ett hjälpmedel - de är helt enkelt något externt som ska suggerera fram idén om kvinnlighet.

Det intressanta är att (scen)tangons bild av manlighet och kvinnlighet fungerar på exakt samma sätt som inom scendragshow: konventionella, stereotypiserade objekt och handlingar används för att frambesvärja en manlighet och en kvinnlighet som måste byggas upp med artificiella medel. Men här, inom tangon, reagerar ingen på att det just rör sig om dragshow, ett skådespel, en konstruktion eller i bästa fall en självsuggestion: inom tangon köper vi Drottning Silvia rakt av som The Real Thing, som något eftersträvansvärt – som något genuint.

Det är ett välkänt faktum att många går genom livet med känslan av att de bluffar. Att de inte duger, att de kommer att genomskådas, eftersom de egentligen faktiskt bara klär ut sig. Jag vet många till och med framgångsrika människor som sagt “Jag undrar hur lång tid de tar innan de upptäcker att jag är en bluff?” Vi känner att vi är fejkade. Vi anar någonstans att tryggheten är illusorisk, att vi bara inbillat oss att vi funnit oss själva, och att identiteten kanske trots allt inte var någon verklig identitet - utan bara en artificiell roll man spelat, kanske till och med utan att fatta det själv. Att någon kommer att avslöja oss som de “patetiska” transvestiter vi är. Vi är inte ens några riktiga transvestiter, utan bara fuskmän och fuskkvinnor inom vårt eget kön.

För många kan säkert tangon vara en plats där man i säkerhet kan ha lite skoj med de traditionstyngda könsattributen, för att helt opretentiöst se vad de betyder. Helt enkelt leka lite med könsroller för att se vad de säger oss, utan att nödvändigtvis förväxla leksakerna med verkligheten. För andra kan det kanske gå ännu djupare än så: man kan skaffa sig ovärderliga insikter om sig själv genom att i tangon söka efter bitar man upplever fattas hos sig själv.

Men om man däremot börjar tala om “riktiga män och kvinnor”, om kvinnlighet och manlighet som något konstant och universellt, något som är på förhand och på alla platser och i tider givet, eller om “den inre mannen” och “den inre kvinnan” som något absolut – då är man inne på andra vägar, som kanske inte alltid leder dit man tänkt sig.

Sensuella möten – ¡Pasión!

Om tangon alltid handlar om möten mellan kvinnligt och manligt, innebär det av nödvändighet att tangon alltid måste handla om polaritet och mer eller mindre öppen sexualitet. Det går inte att komma ifrån. I Buenos Aires finns det de som hävdar att man inte kan dansa tango med någon som man åtminstone inte kan tänka sig att gå i säng med.

Varför förväntas vi sexualisera tangon till varje pris? Vad vinner vi med det, i ett samhälle som redan sexualiserar varenda aspekt av hur människor ser på varandra? Men det kanske inte handlar om en öppen sexualitet, utan i stället, som termen “sensuell” antyder, om en “finare”, mer förandligad och upphöjd polaritet, något abstraktare än vanlig kättja? Oavsett vad man tycker om att man sublimerar sexualiteten, eller gör den till något upphöjt – och det finns mycket att säga om det – så är vi då i alla fall bergfast tillbaka till ruta ett, den om Tarzan och Jane, eller den om kvinnan som Beatrice.

Är inte det att missa de andra dimensionerna som finns i tangon? En tango kan vara djuplodande, uttömmande, självutlämnande som en tung Pugliese, javisst – men den kan också vara lekfull, uppsluppen, lite fjantig och ovidkommande, dum, slött filosofisk, irriterad, privat, grälsjuk, tankspridd, pretentiös, uppgiven, lätt larvig, intensiv eller till och med komisk – vad som helst som det mänskliga medvetandet omfattar.

Och om tangon definitionsmässigt alltid är arenan för könsrelaterad polaritet, kan man då egentligen dansa med sin syster? Sin mamma? Sin pappa? Är det då inte riktig tango man dansar, utan något annat?

Och om det inte handlar om sexualitet i vanlig mening – t ex när man dansar med en släkting – utan om ett rent abstrakt möte utan sexuella konnotationer, mellan “det manliga” och “det kvinnliga”, så finns det mycket litet mening med att påpeka att mötet sker mellan just det manliga och det kvinnliga. Då är det ju bara ett möte i största allmänhet. Ett sånt behöver inte vara mindre djupgående än ett möte där sexualiteten är inkopplad. Dvs, om vi inte anser att sexualiteten är den högsta uttrycksformen för vår kreativitet.

Så vad menar man egentligen när man säger att tangon är ett möte mellan det kvinnliga och det manliga? Vad är detta kvinnliga och detta manliga? Vad handlar mötet om? Vad består det av? Vad sker i detta möte? Vet man det, eller låter det bara tjusigt i största allmänhet?

Och om det bara är tango när det kvinnliga och det manliga möts, vad händer då när en heterosexuell man dansar med en flata? Är det inte tango? När en bisexuell man dansar med en heterosexuell kvinna? Är det inte heller tango – eller är det det: han kan ju faktiskt tända på henne? Eller gör hans förmåga att tända på andra män att han definitionsmässigt inte dansar riktig tango? När en bög dansar med en heterosexuell kvinna, är det då inte tango? Och när två bögar dansar med varandra, krävs det då att den ene spelar den kvinnliga rollen för att det ska vara tango? Om en bög och en flata dansar och de inte avslöjar sin läggning för varandra, är det då riktig tango? Eller räcker det med att det fysiska könet är olika för att det “sensuella mötet” ska vara äkta?

Det hela blir snabbt väldigt komplicerat. Precis som i verkliga livet. Parametrarna är alltför många, variationerna alltför oöverskådliga för att idén om vad som händer mellan de dansande i tangon ska gå att pressa in i en snygg förklaringsmodell som uteslutande handlar om sexualitet – sublimerad till sensualism eller ej.

Personligen tror jag att det är mycket enklare än så. Tangon kräver att man är totalt avspänd och centrerad, helt öppen, att man är sig själv fullt ut och inte håller tillbaka något. Det går inte att förställa sig, det går inte att göra sig till. Ofta är detta i sig tillräckligt för att röra upp känslor inom oss, ibland starka känslor som kan spänna över hela det mänskliga känsloregistret, och det kan också starta stora omvälvande processer inom oss, precis som inom meditation. Men i tangon finns det dessutom alltid en annan person närvarande, nämligen danspartnern, på vilken man inriktar hela sin uppmärksamhet. Detta förstärker situationen oerhört, eftersom vi får något att relatera till. När man lyckas bottna i sig själv, skapas en kontakt med den andra personen på en motsvarande djup nivå. Kort sagt, ett verkligt mänskligt möte uppstår. Och det krävs mod för att mötas på det sättet.

Möten av det djupa slaget är starka – och när fysisk beröring är inblandad tillåter vår kultur traditionellt sett bara den typen av möten mellan män och kvinnor. Och det enklaste och mest accepterade sättet att förklara dem på är just i sexuella eller sensuella termer, eller i termer av förälskelse. Jag tror för övrigt att det är upplevelsen och feltolkningen av den här djupa kontakten – mötet – som gör att så många blir förälskade i sina första tangopartner, innan de förstår vad det hela handlar om. Tangon är på många sätt intimare än sex, och det är lätt att blanda samman begreppen.

Intensiteten i det här mötet tror jag också är skälet till att tangon kallas för en “passionerad” dans. Det är nämligen det gängse könsbundna sättet att beskriva känslomässig intensitet, särskilt när beröring är inblandad.

Därför tror jag att förklaringen av tangon som ett “sensuellt möte mellan det kvinnliga och manliga” är att skjuta bredvid målet. Det är en förklaringsmodell som bara tar in en liten del av vad som sker i tangon och pressar in den i vad man kallar ett heteronormativt sammanhang. Vår kultur – och kanske ännu mer den latinska – förnekar nämligen att mötet kan ske utanför den snäva ramen heteroman/heterokvinna. Det är helt enkelt en feltolkning, gjord med skygglapparna på. Eller snällare uttryckt: när mötet uppstår, väljer man att klä det i de termer som är mest acceptabla för en själv. För de flesta är det i termer av sexualitet (eller kyskare uttryckt: sensualitet) och i termer av manligt/kvinnligt.

Feltolkningen kan också vara helt medveten, vilket är värre: i så fall ägnar man sig åt önsketänkande och verklighetsflykt och vill till varje pris låtsas att tangon är ett reservat, en tidsmaskin som för oss tillbaka till en enklare tid, när män var män och kvinnor var kvinnor, och män höll upp dörrar och gav kvinnorna rosor och komplimanger. Tjusigt? Javisst. Det är lockande att regrediera. Men någonstans vet vi att det inte håller i praktiken. Tangon är ingen tidsmaskin, utan obarmhärtigt nutida och mycket större än så.

Väljer man att se mötet i tangon som något allmänmänskligt behöver man inte ens ge sig in i de queerteoretiska frågorna om heterosexualiteten som konstruktion. Det räcker med att se det hela som ett mänskligt möte, som ett utbyte, eller faktiskt bara som ett sätt att ägna sig åt kinestetisk samvaro: att njuta av att helt enkelt röra sig tillsammans. Då slipper man ens ta upp frågan om tangon är homofob eller inte, för var och en kan välja vem man vill ha detta utbyte med, och på vilken nivå. Det är upp till var och en att bestämma med vem man vill dansa. Svårare än så är det faktiskt inte.

Christine Denniston heter en tangodansare och pedagog som tillbringat mycket tid i Buenos Aires med att intervjua milongueror från guldåldern, alltså den verkligt höga kasten inom tangon, de som traditionalisterna enhälligt anser sitta inne med de verkliga nycklarna till “riktig tango”. Angående dåtidens praktikor, dit bara män gick, säger milonguerorna så här (kursiveringen är min):

"Männen gick inte bara till praktikan för att lära sig - då skulle det inte ha funnits några erfarna män som nybörjarna kunde dansa med. Männen fortsatte gå till praktikan ett par timmar varje kväll, fyra eller fem kvällar i veckan, innan de gick till milongan. Faktum är att flera män sa till mig att det var på praktikan man dansade på riktigt. Man gick till milongan för att träffa kvinnor. I allmänhet följde männen på praktikan bättre än kvinnorna på milongorna. Och på en praktika kunde man experimentera mer och ta risker. När man dansade med en kvinna var man tvungen att hålla sig till sådant man kunde utföra perfekt, för att göra hennes dans behagligare.

På praktikorna fanns det också män som specialiserade sig på att följa - även om de också förde på milongorna för att träffa kvinnor."

Detta är högintressant . Här säger alltså milonguerorna att man dansade “på riktigt” bara när man dansade med andra män. Det var då tangon stod i centrum. På milongorna träffade man kvinnor. En helt annan sak, med andra ord. Svart på vitt från tangogudarna själva: tangon som dans är en sak, tangon som ett möte mellan könen en helt annan.

Mycket läsvärd och insiktsfull artikel. Läs den! Ge den tid och eftertanke!

Bra artikel! Har faktiskt inget jag vill kommentera på.....inget chokerade eller upprörde eller var oförstårligt, som jag hade väntat mig.Men , vem vet när jag har gett den lite eftertanke så kanske jag skriver igen.

Mycket intressant artikel, tål att läsas flera gånger :-D

Kul artikel hängde upp mig lite på denna formulering

“Tangon är på många sätt intimare än sex, och det är lätt att blanda samman begreppen.”

Har vi ett intimitets problem här ;-)

Intimitet och sex kan tyvärr leva utan varandra det är lätt att blanda samman begreppen. Däremot finns i en kärleksrelation en stor intimitet, denna intimitet finns i relationen då man vågar öppna upp och visa kärlek till varandra. En dimension som inte finns i tangodansen.

Jag ser i tangon möten där det finns en kroppslig kravlös närhet som vi får uppleva under 3 minuter. Denna kravlöshet tror jag ger en dimension som kan tilltala många då man med musikens och den man dansar med vågar släppa ”loss” sina inre känslor på ett sätt man aldrig skulle våga i en relation. Kanske det är därför som vi hittar många singlar i denna dans?

Eller dansar vi bara intimt med den vi älskar (variant att vi dansar “inte med mannen man har framför sig. No, no! Man dansar med den man drömmer om eller den man INTE har.”)

Kram Magnus

Ps. Att tango kan väcka starka känslor är vi nog alla överens om men det gör även livet om vi vågar leva...

Peter, fullkomligt lysande artikel. Jag glädjelog hela vägen igenom. Upplyftande!

solhälsning

Tack Peter för en lång och välskriven artikel. Du utmanar oss alla att tänka över våra egna åsikter ytterligare en gång.

Jag tänker börja med att kommentera själva artikeln, och sedan ska jag problematisera området könsfrågor ytterligare (som om det inte redan räckte...).

Det första i texten som jag fastnade för var skillnaden mellan förning och kommunikation. För mig är beskrivningen klockren. Med åren upplever jag att min förning blivit mer och mer finkänslig, men inte att jag skulle föra mindre än t ex första året jag dansade. Däremot upplever jag definitivt att de jag dansar med påverkar vad jag för och hur jag för högst påtagligt. Alltså helt i linje med det Peter så elegant sätter ord på.

Artikeln innehåller också en god portion postmodernistisk dekonstruktion av företeelser inom tangon. Hur kläder och skor bidrar till skapandet av en viss identitet är väl det tydligaste exemplet. Men även myten om machista-mannen, och myten om kvinnan som allenarådande kreativ varelse, avlivas på ett effektivt sätt. Tror någon egentligen att kvinnors kroppar selekterats fram genom årmiljonerna för att passa bättre i högklackat än mäns kroppar? Kan man på allvar odla bilden av att män inte har samma djup eller samma kreativitet som kvinnor? I så fall har nog en stor del av kulturhistorien passerat en omärkt förbi. Att rensa ut unken gammal skåpmat är ett måste inom tangon, och Peter gör här en gedigen insats.

Själv är jag oerhört tacksam för det postmodernismen har gjort för vårt samhälle, vad gäller avlivning av fördomar samt utökandet av vår personliga frihet. För mig är dekonstruktion ett användbart redskap som jag inte skulle vilja vara utan. För min bror som är homosexuell är det skillnaden mellan att få ha ett liv och att inte få ha det.

Den enda faran jag ser med postmodernism och dekonstruktion är när det blir den allenarådande läran i sig, som tror sig kunna förklara allt här i världen. Typexemplet är ju påståendet “alla sanningar är relativa”... tja utom just då det påståendet som är en absolut sanning? Eller hur var det nu?

Något som också är vanligt i vissa kretsar är grundantagandet att det inte finns någon skillnad mellan män och kvinnor förutom våra fortplantningssystem. Tanken med detta är säkert fin (och den tanken instämmer jag med): ingen av oss ska begränsas av förutfattade meningar kring hur vi ska bete oss och vilken roll vi ska ha i livet. Det enda problemet är att grundantagandet om noll skillnad går emot mängder av kvalificerad forskning som tagits fram de senaste 10 åren. Ny bildåtergivningsteknik av CNS (hjärnan) visar att mäns och kvinnors hjärnor skiljer sig i såväl struktur som funktion, samt att dessa skillnader inte på något sätt begränsar sig till hjärnans sexuella funktioner. Även neuropsykologisk/kognitiv testning av män och kvinnor påvisar samma skillnader. (för forskningsreferenser sök på Medline eller skriv till mig)

Så medfödda skillnader mellan män och kvinnor finns, vad vi än tycker om dem. Exakt vilka skillnaderna är och hur stora vet givetvis ingen, men som jag ser det är det inte längre hållbart att argumentera för att skillnaderna mellan män och kvinnor begränsar sig till könsorgan och fortplantningssystem.

Tack vare postmodernismen får däremot varje människa välja hur han/hon vill förhålla sig till dessa skillnader.

Och så länge ingen använder denna kunskap som ursäkt för att förtrycka en annan individ är åtminstone jag nöjd.

Jag kan bara ansluta mig till skaran entusiaster!! TACK Peter!

Men hördudu Pelle... eftersom jag är den som opponerat mig högst ang. kvinnor och män i tangon antar jag att det ligger på mitt bord att kommentera dina referenser till nyare forskningsrön vad gäller skillnaden mellan kvinnor och män. Jag tror ingen vettig människa ifrågasätter att det finns fysiologiska skillnader även utöver de rent sexualreproduktiva systemen, och att dessa skillnader även kan prägla det vi menar med individuella egenskaper. Så långt okej (även om mycket av den forskning som gjorts på området faktiskt ha varit så undermålig att jag som naturvetare måste avfärda den som bättre trams ;-))

Men att dessa karakteristiska skillnader skulle uttrycka sig i just de egenskaper som vi traditionellt förknippar med “Kvinna” respektive “Man”, det är något helt annat. Dessa “kvinnor” och “män” är och förblir kulturella konstruktioner, vilket enligt min mening inte minst blir tydligt i tangon. Precis som du skriver är det knappast evolutionens förtjänst att kvinnor passar så bra i högklackat ;-)

Detta om detta. Spontant ang. artikeln blev även jag mycket förtjust i avsnittet om förning och kommunikation. Det här är något jag aldrig setts klä i ord, men som verkar bestickande sant. Ett spår som är värt att spåna vidare kring!

Det andra spåret jag blev glad över att det plockades upp är den estetiska/koreografiska tolkningen (apache-avsnittet). Jag har hittills inte stött på något större intresse för den sortens analys, och känt mig ganska ensam i mitt intresse. Kanske det här är en början! Det snackas ju alltid om att tangon är så uttrycksfull, att folk säger så mycket med tango. Vad är det då de säger egentligen? Vad betyder olika sätt att placera foten, olika sätt att hantera dynamik, olika rörelser? Mer sånt!! :-D

att just Apache-dansens inslag slog igenom i Europa och inte i Argentina säger väl en del om vad Européerna ville få ut av tangon. Kanske är det så idag också? Har läst mycket i Europa och inte minst i Sverige om mycket märkliga mansideal som inte överensstämmer med vad jag sett och upplevt i Argentina hos släkt och vänner. Att männen tränade tango innan de gick till bordeller tolkas som att de skulle ha en stor roll i dansen i stället för att sättas i sitt sammanhang. 90% män gjorde att kvinnorna hade mer makt. Männen var tvugna att konkurrera. Ser nog annorlunda på många saker vad gäller könsrollerna här o där. Massa konstiga artiklar har skrivits av skandinaviska män i olika tidningar där de intervjuat argentinare med ledande frågor för att få fram en bild som stämmer med deras tidigare bild. En sådan publicerades för några år sedan i DSB tidningen och i vissa svenska tidningar också. Författaren åkte till Argentina för att hitta sin manlighet och frågar olika personer saker men väljer ut de som svarar saker som passar med författarens förutfattade meningar. Detta kanske är typiskt för mänsklig informationsbehandling men tragiskt...apropå bilden av “horan” i tangouppvisningar så är den väl ett svar på efterfrågan hos marknaden (och marknaden är ju också till stor del europeisk) så vi bör inte placera problemet i Arg.. utan rannsaka vår egen kultur. Varför går hiphopvideor hem med sina bilder och sitt språk liksom salsan och reaggeton mm.

Visst finns det gott om schabloner och arketyper i tangon. Och jag tycker att Peter har fångat dem väldigt bra! Däremot undrar jag stilla vad vi ska göra åt det, det är ju tendenser som inte bara har färgat tangovärlden. Det har funnits tider och personer som har sett kvinnan som den jordiska och orena (madonna/horan), medan mannen varit den andlige och rena (med ensamrätt till direktkontakten med Gud).

Om folk således tolkar det som att jag bejakar gammaldags manschauvinistiska ideal för att jag har på mig nätstrumpor och högklackat när jag dansar, så bjuder jag på det! För mig har de i första hand en praktisk funktion – nätstrumporna gör att jag blir mindre svettig när jag dansar samtidigt som mönstret döljer blekhet och mindre skönhetsfel. Höga klackar får mig att känna mig lättare, snabbare och smidigare. När jag dansar får de mig även att känna mig mera fokuserad och lyhörd. Detta gör att mitt självförtroende ökar och att jag känner mig mera ”jag”, om jag uttrycker mig så.

För mig är tangon en fristad där jag kan vara mig själv helt och fullt. Där finns nämligen de komponenter som jag älskar – musik, dans och intimitet. Därför skulle jag vilja lägga till en komponent till Peters två, förning och kommunikation. Kanske är det detsamma som Peter menar, jag har svårt att sätta en sammanfattande ord på det: parets gemensamma energi, intimitet eller spänning. Jag exemplifierar: På en kurs för Carlos Rivarola kommenterade Carlos mig och min danspartners dans med orden “Det finns ingen tango mellan er”. Jag försökte skylla på att det var en för stor skillnad i längd mellan oss, men det slog han genast bort – det var inte det det hängde på. Vi kunde dansa tillsammans, kommunicera och göra rätt tekniskt sett, men våra energier möttes helt enkelt inte. Intimiteten, intensiteten, spänningen fanns inte där.

Det är naturligtvis inte alltid eller med alla denna TANGO (detta möte) uppstår, men det är självklart en viktig orsak till att jag dansar. Längtan efter stunden när det uppkommer. Inga ord, inga masker! Känslan av att känna mig fullkomligt fri och mig själv fullt ut. När jag känner att jag kan släppa ut ”min energi” – mitt ”jag” – utan att behöva hålla tillbaka något av rädsla för att bli för intensiv. Bara låta mig uppslukas av musik och känslor. Jag kan vara ledsen, glad, arg eller totalt slut – efter en stunds bra tango mår jag som en prinsessa! Upplevelsen av att kunna ”frikoppla sig” påminner om yoga och meditation, men i tangon får jag upplevelsen tillsammans med en annan människa vilket för mig ger en ännu större tillfredsställelse.

Att fånga tangons själ låter sig inte göras så lätt … men jag tror absolut att “mötet” har, om inte med kön, så åtminstone med en viss attraktion eller spänning att göra. Må så vara att den sker på ett själsligt plan. För jag måste tillstå att jag aldrig har sett två heterosexuella kvinnor eller män dansa lika passionerat med varandra som en man och en kvinna kan göra …