Kulturen

Första riktiga diskussionsämnet, tänkte jag mig.

Det här med att bjuda upp.

Vem och när. När bjuder du upp, och vem, och varför. När bjuder du inte upp, och vem, och varför. Finns det bra sätt att bli uppbjuden - kanske även bra sätt att slippa bli uppbjuden om man inte vill?

Ett stort ämne, och väldigt lite svart eller vitt. Tycker jag.

Jippie! En diskussion! :-)

• Bästa sättet att bli uppbjuden (och våga bjuda upp själv): gå runt, mingla, vara på gott humör. Leenden är helt enkelt oemotståndliga.

• Bästa sättet att slippa bli uppbjuden: sitta och se uttråkad och/eller besviken ut.

Enkelt? Nja - inte alltid i praktiken! ;-)

I förlängningen då: om du redan är glad, kommer du att bli än gladare.

Om du känner dig ensam, kommer du att känna dig ännu mera ensam.

Jag har flera gånger märkt i pardanssammanhang att de gånger som killar blir gladast över att bli uppbjudna, är när man själv kommer direkt från golvet. Ingen vill bli uppbjuden av en tråkig panelhöna, men kommer man från golvet har man bevisat sitt värde: det fanns någon annan som ville ha en. Då kan man inte vara helt kass, då måste man vara något att ha. Som danspartner? Som socialt redskap?

Är dansgolvet en karikatyr på mekanismerna i mänskligt beteende i stort? Ibland tror jag det.

Hanna skrev:

I förlängningen då: om du redan är glad, kommer du att bli än gladare. Om du känner dig ensam, kommer du att känna dig ännu mera ensam.

Det kan nog de flesta milongabesökare hålla med om och känna igen sig i.

Är dansgolvet en karikatyr på mekanismerna i mänskligt beteende i stort? Ibland tror jag det.

...precis som arbetsplatser, kompisgäng, studiegrupper, handbollslag, föreningar... Det finns ju ingen anledning varför just dansgolvet skulle vara untantaget från de sedvanliga mellanmänskliga faktorerna.

Utom karikatyrfaktorn, då. För det är vad jag tycker det är... karikerat, vissa aspekter hårt förstärkta.

Nja, min poäng var att jag inkluderar karikatyrfaktorn även i de av mig uppräknade kategorierna ;-)

Hm... i så fall är frågan vilka delar av mänskligt umgänge som inte är en karikatyr av densamma.

Uppbjudning är ett stort ämne. Många verkar vilja idealisera dansgolvet som någon sorts livmoder där man tillsammans bara ska gå upp i nirvana tillsammans. Annars är någonting fel.

Men så fungerar det ju inte. Särskilt inte på ett dansgolv, för dans – eftersom det handlar om det fysiska, om kropp – triggar igång processer kring en lång radda väldigt djupt liggande och grundläggande saker inom oss: längtan efter och rädsla för närhet, vår rädsla för otillräcklighet, rädsla för att bli bedömd, rädsla att bli avvisad, längtan efter och skräck inför symbios, frågor om prestation, attraktion, att vara ful/tjock/för gammal/för ung/för okänd och så vidare.

Den som säger att man aldrig känt av det här ljuger. Eller har helt glömt hur det kändes på skoldanserna i sexan. Det finns gott om folk som vägrar att dansa just för att de är så rädda för det här. Men de säger det sällan rakt ut, eller så hävdar de att de inte är “dansanta”.

Vi försöker på olika sätt skydda oss, i föreningsform t ex genom att uppfinna saker som “demokratisk dans” där alla får bjuda upp. Det förändrar mycket litet, eftersom alla de ovannämnda faktorerna inte är könsbundna, eller är det i rätt liten utsträckning. Vi kommer helt enkelt inte bort från smärtan. Ett dansgolv är ett livsfarligt ställe. Du kan nämligen inte dölja någonting. Alla ser precis vem du är i alla fall.

Fixar du att bortse från det, kanske genom att du bara råkar vara på så gott humör att det inte spelar någon roll, kan du börja bygga upp ditt självförtroende bit för bit. Kanske inte bara inom dansen. Det finns gott om folk som insisterar på att dansbanan/folkparken är den plats där de lärt sig mest om sig själva. Och jag tror det är sant.

Jag tror inte alls därför att man ska se dansgolvet som en karikatyr på social interaktion, utan bara som ett ställe där vi är som allra mest sårbara.

Helt plötsligt undrar jag om här finns förklaringen till alla människor som går på danskurser, men aldrig går ut och dansar - inte tycker om att gå ut och dansa.

Delvis, kanske.

Visst är det många som inte kommer ut för att de inte vågar, eller helt enkelt tycker det är obehagligt. Danskursen erbjuder en skyddad värld, både med anvisningar för just hur man skall dansa, och regler för hur man skall interagera med övriga deltagare (“herrarna ett steg till höger” osv.). Ute på det sociala dansgolvet skall man plötsligt improvisera och alltså bestämma själv vad/hur man dansar, plus allt det där jobbiga i mötet med andra som redan nämnts i denna tråd.

Men även danskursen kan vara en högst traumatisk upplevelse för många. Till skillnad från det sociala dansgolvet där man alltid kan låta bli att bjuda upp eller tacka nej om man blir uppbjuden, tvingas man på kurs kanske dansa med folk man helst hade sluppit så nära inpå sin kropp. Den upplevelsen kan vara nog så traumatisk! För min egen del var den dag jag kom ut i det sociala danslivet faktiskt en befrielse.

Man får heller inte glömma att för många kan samma jobbiga mekanismer som ställer till det ute på dansgolven slå till redan i kurssammanhang. Jag minns en instruktör som berättade för mig om en kursdeltagare som gråtandes sprungit ur lokalen bara för att hon råkat bli över vid ett vanligt partnerbyte.

Så visst är det frågan om känsliga grejer, som vi alla dansare måste gå igenom, på olika sätt och på högst individuella plan. Det är bara att ta sig igenom det - även om de flesta nog önskar att det skall komma någon förlösande faktor “utifrån”, t.ex. att man plötsligt helt enkelt blir uppbjuden av massor med roliga dansare, eller att det etableras mer eller mindre fasta och ritualiserade uppbjudningsregler.

Det hela hänger dock, som det mesta här i livet, till väldigt stor del på en själv - ett ansvar som är nog så mänskligt att önska slippa ;-)