Musiken

Recension i Helsingborgs Dagblad av Rubén Juárez och Daniel Turanos tangokonsert

http://hd.se/noje/konsert/2008/04/19/virtuost-och-passionerat/

Recension av Daniel Melingos Maldito Tango i SvD

http://www.svd.se/kulturnoje/musik/artikel_1138831.svd

Lite försenat, men bättre sent än aldrig:

Intervjuer med Bajofondos Gustavo Santaolalla i SvD och SR

http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_1084171.svd

http://www.sr.se/cgi-bin/p2/program/artikel.asp?ProgramID=1012&Nyheter=1&artikel=1987370

Och vilken härlig koncert det var :)

Tack för det Jorge. :)

Recensionen i detta fall är skriven av undertecknade, som förutom att vara en passionerad tangodansare också är en klassisk musikkritiker. Önskar er god läsning!

http://www.hanslick.com/2008/04/ett-under-till-instrument-och-instrumentalist/

http://www.hanslick.com/

PS. Är det någon som är intresserad av klassisk musik får ni gärna abonnera på mitt nyhetsbrev. Länk finns i vänster navigationsmeny på bloggen.

Recension av Carlos Libedinsky och Narcotango (på spanska) i Página/12:

NARCOTANGO Y UNA HIPNOTICA VELADA EN NICETO

La boda que ya no escandaliza

El grupo de Carlos Libedinsky deja sin argumento a los puristas y a los que sostienen que el tango electrónico se convirtió en una etiqueta fácil. El miércoles, un público que abarcaba todas las edades se dejó llevar por un show impecable y atractivo.

Läs mer här: http://www.pagina12.com.ar/diario/suplementos/espectaculos/2-11009-2008-08-22.html

Fick genom Italienska kulturinstitutet gratisbiljetter till en specialföreställning på Berwaldhallen med La Scalas kammarorkester. Reportoaren bestod av Vivaldi och Piazzolla:

A.Vivaldi: Concerto n.1 in Mi maggiore "La Primavera"
A.Piazzolla: Verano porteño
A.Vivaldi: Concerto n.2 in Sol maggiore "L'Estate"
A.Piazzolla: Otoño porteño
A.Vivaldi: Concerto n.3 in Fa Maggiore "L'Autunno"
A.Piazzolla: Invierno porteño
A.Vivaldi: Concerto n.4 in Fa minore "L'Inverno"
A.Piazzolla: Primavera porteña

Det var en strålande konsert. Jag tycker inte sällan klassiska konserter blir stela framföranden, på något vist ansträngda. En vilja som inte når ända fram, kanske beroende på tekniska begränsningar hos musikerna, eller kanske på bristande musikaliska visioner hos dirigenten. Jag är ingen musikkännare och kan därför egentligen inte sätta fingret på det, men denna gång upplevde jag det som en befrielse. Fiolsolisten Francesco Manara är en virtuos, även om han fick jobba hårt tycktes han aldrig gå över sin gräns. Det inger en viss känsla av trygghet när man förstår att violinisten inte kommer snubbla och bryta stråken. Det visade sig också i självsäkerheten när han med en ögonblicklig men korrekt gest avvisade en för tidig applåd.

Tolkningarna var nog traditionella men mycket vackra. Emellanåt vävdes passager ur Vivaldis verk in i Piazzollas stycken. Vivaldis signaturer är så omisskännliga att de tydligt stack ut. Kanske för tydligt, någon stund blev det kitsch. Förvisso är det kanske oundvikligt när man talar om dessa kompositörer. En verklig fusion dem emellan kräver dock mer än så.

När jag var liten hade min far en inspelning av Vivaldis Årstiderna på kassett. Jag tyckte mycket om dem då, vet inte hur många hundratals gånger jag lyssnade på dem. Idag tycker jag Årstiderna är lite barnsliga - därav kommentaren om kitsch ovan - men fullt njutbara. Men den gamla inspelningen - jag minns inte orkestern - har blivit min måttstock för tempo och temperament. För första gången på många år upplevde jag stor överensstämmelse.

Piazzolla är en ny kärlek, oundviklig i tangosammanhang. Jag tycker hans musik kan vara drömskt vacker och unik, något jag aldrig stött på annars, men jag kan också tycka att han är olidligt repetitiv och trasigt jazzig. Denna gång höll de sig på mattan, endast små flirtar med en Piazzolla man måste ha hört de åtta föregående inspelningarna för att förstå vilka toner han undviker.

Den intressantaste behållningen denna gång var inte tematiskt, utan skillnaden mellan de olika livsformer som Vivaldis barock och Piazzollas 1900-tal innebär. Inte kontrastfärger, någon slags likhet i temperatur, men likväl två olika färger. Mellan dem uppstod tack vare La Scalas Kammarorkester en bra resonans.

Högt betyg för kvällen och rekommendation att hålla utkik efter orkestern liksom Francesco Manara.