Musiken

“Musikalitet” är ett magiskt och positivt laddat ord. Vem vill inte dansa musikaliskt? Vem vill inte vara musikalisk?

Mycket av magin ligger förstås i att det är svårt att säga vad ordet egentligen betyder. Musikalitet inom tangon handlar om att skapa någons sorts relation mellan dansen och musiken, får man förmoda. Men på vilket sätt?

Det vore intressant att höra olika sätt att se på musikalitet, och den här tråden är avsedd för just det ändamålet. För att vi inte ska behöva starta helt från början kommer här en inledande fundering:

Att dansa “med musiken” tycker nog de flesta är rätt musikaliskt. Till exempel kan man markera betoningar i musiken med olika steg eller rörelser, eller se till att göra ett stopp i dansen just när det blir ett break i musiken. Avslutningarna är ett praktexempel - när sista tonen ljuder ska den sista rörelsen sättas på plats (liksom kvinnan, enligt apache-traditionen).

Då handlar musikalitet väldigt mycket om att kunna förutsäga musiken och att i tid anpassa sina rörelser till hur musiken kommer att låta.

Det är förstås lättare att veta vad som ska hända i en viss låt om man har hört inspelningen femtio gånger förut - så man kan tänka sig att dansare som lyssnar mycket på tango till slut kommer att bli musikaliska.

Det är dessutom lättare att anpassa dansen till sin idé om hur musiken kommer att låta om man har god teknik och en ordentlig stegrepertoar - så då kan vi anta att dansare som tränar mycket teknik och steg till slut kommer att bli musikaliska.

Nu kommer vi till den besvärande frågan i resonemanget: att kunna låtar utantill och vara en mekanisk teknikfreak - är det verkligen detsamma som att vara musikalisk?

En sak är säker, ”musikvaliteten” är en bristvara.

Är inte det nåt som kroppen utsöndrar när musiken ljuder?

Personligen tycker jag nog musikalitet handlar om inlevelse....är man ett med musiken vet man liksom vad som kommer sen utan att behöva tänka...det är som att musiken kommer ifrån dig och att du skapar musiken i dansen...hänger ni med?

Musiken påverkar känslan och får kroppen att röra sig i takt och gör dansen...

“Nu kommer vi till den besvärande frågan i resonemanget: att kunna låtar utantill och vara en mekanisk teknikfreak - är det verkligen detsamma som att vara musikalisk?”

Lite osorterade tankar såhär på nattkvisten när jag inte kan sova...

För mig så är det som du säger förutsättningar för att vara musikalisk, men det räcker inte. Ett lite haltande exempel är vad som krävs för att vara snäll. Räcker det med att läsa Bamse tills man kan de utantill och veta hur man gör olika handlingar? För det första så behöver man inte förstå vad det betyder att vara snäll bara för att man kan Bamse/att vara musikalisk bara för att man kan en låt utantill. För mig som håller på med handikappvetenskap så faller osökt tanken på personer med Aspergers syndrom som har svårt med det sociala samspelet trots att de utsätts för sociala situationer hela tiden. De har inte “knäckt koden” för vad det är som man ska vara uppmärksam på. Det andra är att man måste vilja/kunna utföra sina steg “till musiken”. Tex så är inte musikrecencenter nödvändigtvis duktiga på att komponera låtar även om de skulle känna igen bra låtar när de hör dem. Skapa själv är något annat än att identifiera.

Vad betyder detta då för hur man ska göra för att bli mer musikalisk i sin dans? Jo det första betyder att man (kanske) behöver pedagoger som förklarar vad det är i musiken som man ska vara uppmärksam på. Det andra är svårare. Hur utbildar man en bra konstnär? Visst man kan visa var dubbelsteg passar till musiken, att runda rörelser oftast ger ett bra flöde till vals och liknande, men det hjälper liksom inte hela vägen fram att bara kopiera någon. Man måste själv börja “skapa” egna musikaliska anpassningar och man måste då ha någon slags förståelse för om det blev bra eller inte så att man kan justera sig själv. Det går möjligtvis att ha lärare till den sista delen, men då skulle vi vara på väg mot “det enda rätta sättet att uttrycka sig musikaliskt” och det tror jag inte på att det finns eller ens är önskvärt. Se diskusionen om regler för hur man ska dansa i en annan tråd.

Jag känner att mina tankar inte riktigt är klara, men jag hoppas att andemeningen gick fram någorlunda iaf.

att uttrycka de känslostämningar som finns i melodin samtidigt som man dansar de rytmer som miken innehåller? Våga uttrycka sig? Där kommer väl inlevelsen in... Det svåra ¨r väl att ngn dansar musikaliskt enligt sin danspartner när de tolkar musiken på ett liknande sätt!!

Inom animerad film uppstod det tidigt ett uttryck som heter Mickey Mousing. Det betecknar helt enkelt hur musiken och Musse Pigg rör sig exakt synkroniserat. Musse tassar fem steg framåt på tå – musiken säger tjiff-tjiff-tjiff-tjiff-tjiff. Musse stannar och lyssnar. Musiken tystnar. En tiger kommer plötsligt in i rummet. Musse slår förskräckt ut med båda armarna – orkestern vrålar i ett plötsligt ackord. Ja, ni förstår. Vi har alla sett det massor av gånger.

Det räknas inte som något särskilt sofistikerat förhållande mellan den tecknade figuren och ljudet, dock. Snarare som det mest primitiva. Och man tröttnar mycket fort på mickeymousing. Det blir extremt förutsägbart och endimensionellt.

Musikalitet handlar inte om Mickey Mousing på dansgolvet. Inte på något sätt. (Däremot kan man säga att det är lättare att Mickey Mousa om man är musikalisk och har teknik för att kunna röra sig som man vill.)

“Musikalitet” är ett av de ord som nu för tiden används mycket ofta i tangokurssammanhang. Det är ett innebegrepp, ett buzzword, ett modeord. Det är fint att vara musikalisk. Alla vill dansa med den som är musikalisk, för det är nämligen mycket, mycket roligare än att dansa med en stel och omusikalisk partner.

Alltså finns det nu gott om kurser och pedagogik kring begreppet. Och det är också en bra motpol till den stegfixering som tidigare präglat tangopedagogiken. Precis som “kommunikation” – ett annat modeord – betonats som term i stället för det förment ensidiga “förning”, bland annat av politiska skäl.

Men musikalitet är något annat än att syssla med att medvetandegöra musikaliska element, något annat än att bara “följa” musiken.

Musikalitet ligger utanför och ovanför det rent rörelsetekniska, precis som Henrik och Per-Inge skriver, och handlar snarare om att använda musiken för att skapa en ytterligare relation mellan det man hör, det man känner inom sig och det man uppfattar från sin danspartner, och låta det få konsekvenser som på något sätt känns relaterade till det som klingar.

Man kan till exempel välja att gå med musiken (där extremen är Micke Mousing), eller att gå emot musiken (dansa legato till ett staccatoparti, långsamt till ett snabbt parti eller tvärtom, osv), men på ett sätt som känns som att det tillför, uttrycker eller tolkar någonting. Musikaliteten skapar ytterligare variation med utgångspunkt från den/dem som tolkar.

Givetvis finns det en parallell till konstnärlighet här, precis som Henrik skriver. Det är ett personligt konstnärligt uttryck, på vilken nivå vi nu vill och kan lägga det.

Att undervisa dansare i musikalitet är därför inte som att undervisa en skådis i talteknik eller en skribent i grammatik. De flesta kurser i musikalitet handlar tyvärr inte alls om musikalitet som sådan, utan om rena elementa (“Di Sarli låter ofta så här...”) eller om att ge verktyg för att kunna utveckla sin musikalitet (“när det går snabbt kan det vara bra att göra dubbelsteg...”), men det är inte samma sak som att undervisa i musikalitet.

Alla kan utveckla sin musikalitet i någon form. Det handlar inte bara om att lyssna till musiken – det är bara en del – utan också om att vara lyhörd, våga omsätta sina känslor i rörelse, lyssna in sin partner och skapa något nytt i ögonblicket som har en stark relation till allt som sker runt om en, där musiken är det starkaste elementet.

Det kräver teknik för att kunna vara fri, men tekniken är inte ett självändamål. Det kräver att man är välbekant med musiken, men det handlar inte om att avbilda den som Musse Pigg utan om att i flykten skapa och manifestera mycket olika och varierande typer av relationer till det man hör, det man uppfattar från sin partner och inte minst det man känner att musiken gör med en.

Peter. En stor guldstjärna i kanten.

Men… är en person som uppfyller alla kriterier Peter nämnde alltid musikalisk? Uppfattas han eller hon som musikalisk av alla?

Hej Maya! För att svara på din fråga: ja, det tror jag. En sån person uppfattas förmodligen alltid som musikalisk av dem som själva är musikaliska. Men sen är det en helt annan fråga om typen av musikalitet och sättet han eller hon uttrycker den på är något som faller alla i smaken. Den är som bekant olika.