Musiken

Citat:

"Snackar vi Sassone, sen Fresedo, sen De Angelis, då är milongan från en annan planet. Menar vi tidig Canaro, Firpo eller Ortiz, är vi i samma område".

Här snackas inte, mest dansas, sparsamt lyssnas, spelas, men tyvärr alltför sällan. Eller som slutsatsen lyder i M A Numminens novell “Energispararen”: ligges stilla i säng, undvikes att andas alltför häftigt.

I min enkla världsbild klarar jag bara två kategorier i taget, liksom poliskonstapel Paulus Bergström (Grönköping): två slags människor, häktade och ännu ej häktade.

Två slags tango: spelade (ca 50), ännu ej spelade, (kanske 10000 ??).

Visst, jag har klart för mig att jag tillhör en liten minoritet som när jag snackar om spela avser något annat än skivspelare.

Men ni som snackar om Sassone, Fresedo etc, är inte ni också en minoritet? Kanske med tyngdpunkt på dem som i något läge agerat som DJ ? Är nyfiken på detta, eftersom folk som förstått att jag spelar ofta tror att jag är förtrogen med alla storheter i tangohistorien. Tji fick ni. Ca två av de ovan nämnda namnen har jag hört, men har ingen aning om vad de står för musikaliskt, fast jag har säkert dansat till dem och kanske t o m har ett begrepp om deras särart i min egen föreställningsvärld.

Inte menat som ironi mot er som snackar, snarare mot min egen låga bildningsnivå. Det handlar om tidsbrist, inte om ointresse. Jag lyssnar medan jag dansar, om inte annat så av ren snålhet: har sällan tid att enbart lyssna. Så snacka medan jag dansar, det blir katastrof. Och periodvis när spelandet tagit fart har jag inte ens tid att dansa.

Kalle skrev:

“Inte menat som ironi mot er som snackar, snarare mot min egen låga bildningsnivå. Jag lyssnar medan jag dansar, om inte annat så av ren snålhet: har sällan tid att enbart lyssna. Så snacka medan jag dansar, det blir katastrof.”

Bra påpekat, Kalle! Jag anser inte att man har en låg bildningsnivå om man inte känner till en massa orkesternamn, eftersom det inte är av någon som helst vikt för själva dansen. Insåg inte själv vad jag skrev där. Jo, visst har jag DJ:at, vilket majoriteten inte har. Tilläggas bör, att jag när jag dansar ofta inte kan namnge en orkester; då är det upplevelsen av musiken som är förhärskande för mig.

Jag skrev alltså: “Snackar vi Sassone, sen Fresedo, sen De Angelis, då är milongan från en annan planet. Menar vi tidig Canaro, Firpo eller Ortiz, är vi i samma område”.

Låt mig skriva det på ett annat sätt: Tangodansmusik finns i många skepnader. Förenklat pratar jag ibland om musik som fokuserar på rytm kontra musik med framträdande melodi. Rytmiska tangotyper är ofta, men inte alltid, av ganska gammalt märke jämfört med de mer melodiösa stilarna, och ligger enligt mig närmare milongan.

För övrigt anser jag att samtal under tangodans alltid är en katastrof!!

Att namnge en orkester är kanske inte särskilt viktigt i sig, men däremot missar man en enorm del av tangon om man inte lyssnar till det man hör och låter det påverka dansen. Man ser många som dansar precis likadant till lyrisk musik som till starkt rytmisk musik – förmodligen för att man så sällan i undervisningen talar om skillnaden, och hur man kan utgå ifrån musiken för att dansa med olika karaktär.

Det är ju en helt annan sak än att omedelbart kunna identifiera en D'Agostino med Vargas som sångare och kunna skilja den från t ex en Fresedo med Roberto Ray. Den typen av detaljkännedom är kanske inte så viktig, men den som lyssnar mycket på tango lär sig med tiden det också, genom ren osmos. Precis som vi tycker att det är lätt att skilja Frank Sinatra från Nat King Cole, eller Per Gessle från Magnus Uggla (hrm).

Att dansa skillnaderna är ju bland annat det som är musiktolkning. Det är ju tyvärr vanligast att man ser folk på dansgolven här hemma dansa lyriskt: mjukt, eftertänksamt, lite återhållet, likadant oavsett om det ljuder mjukt lyrisk Di Sarli i högtalarna, eller om det är stenhårt rytmisk D'Arienzo eller Biagi. Likadant hela tiden, med samma sorts rörelsekvalitet och dynamik. Tänk vad mycket roligare man kunde ha om man tidigare lärde sig att variera det här efter vad man hör.

Det är väldigt roligt, och inte särskilt svårt att variera dansstilen efter musiken. Men det är sällan någon pratar om t ex staccatomusik. Det är väldigt synd. Gjorde man det skulle det förmodligen bli lättare att t ex närma sig milongan, vilket ju många har svårt för. Det verkar som om vi här har Di Sarli som norm, i stället för den rytmiska musiken. Kanske har det med undervisningen att göra.

Det behöver inte heller vara så pretentiöst. För att lära sig det här själv kan man börja med enkla saker: t ex att försöka lyssna efter om musiken är lyrisk/romantisk eller rytmisk. Sen kan man försöka spegla det i sina rörelser. Och så kan man lyssna mycket på tango hemma: inte samlingsskivor med olika orkestrar på samma skiva, utan en orkester på varje, så att man hjärntvättar sig med skillnaderna. Till slut fastnar det. Och när man till slut hör skillnad på olika karaktärer blir det naturligt att också dansa dem.

Jag har inte sett en enda workshop om det här. Inte någonstans. Det tycker jag är märkligt. För man kan ha så himla kul med de här skillnaderna – som vem som helst verkligen kan höra. Precis som man kan höra skillnad på punkrock och Eva Dahlgren.

Angående workshops om detta: Vi har under otoño/primavera vid flera tillfällen haft workshopar med rubriker som Musikalisk tolkning etc där det varit fokus på att finna t ex de typiska stilgreppen som Pugliese använder (läs uppbyggnad av intensitet, återhållsamhet, kraftfull accent osv) där deltagarna under 1 1/2 timme har fått lyssna till max två stycken av nämnda kompositör i utvalt utförande. Det har varit intressanta verkstäder där vi lyssnat och därefter givit förslag till hur man kan använda kroppens rörelsekvalitet för att stegra nivån på intensitet, resp förslag till accenter eller schwungar (!). Andra workshopar har haft fokus äldre rytmisk tango, dock inte lika fördjupat på enbart ett eller två stycken. Det var faktiskt detta behov att fördjupa närvaron i musiken som var en av drivkrafterna till att vi startade primavera/otoño - plus att vi ville ha minst tre dansnätter på raken. Vi ville ha temaworkshopar som inriktade sig på musik. Och musikalisk dans.

Detta inte menat som ett skriva-på-näsan-inlägg och klapp på eget huvud. Vi var bara i fronten vid den tiden (2002) att ha annan rubrik på kurser än enbart tango (jo det fanns milonga och vals förstås).

Jag vet att Jan & Marta har haft kurspass med fokus på äldre rytmisk tango också, men vet inte hur de var uppbyggda.

Så, det finns sådana workshopar. De får gärna bli fler tycker jag. Gärna i form av temapracticor där dansare med olika antal kilometer i benen kan prakticera samtidigt och kunna ge av varandras erfarenheter. På kurser är det svårare eftersom det oftast finns behov av nivå-indelning (annars tenderar de flesta att inte vilja anmäla sig - tänk om jag hamnar i en grupp med folk som dansat mycket färre kilometer än jag..)

Vad kul, det hade jag faktiskt helt missat. Men när du säger det minns jag faktiskt ett sånt inslag, när Jørn Knustad hade en workshop om Pugliese för ett par år sen. Jag har tydligen missat fler. Väldigt lovvärt initiativ, hur som helst.

Men workshopar. Borde inte detta integreras mer i den vanliga undervisningen, i stället för att vara valbara tillägg på senare stadier? Det här är ju något som egentligen inte är särskilt nivåanknutet, bara grundtekniken satt sig lite. Men det är klart, det tar ju ett tag. Intressant frågeställning, hur som helst.

Den rytmiska musiken är lite eftersatt. Visst dansar många mer lyriskt, slätt, än rytmiskt. Det är lite synd, särskilt med tanke på att det ju inte bara är äldre tango (Guardia Vieja) som är rytmisk, utan faktiskt merparten av tangomusiken.

Kanske har detta med kulturella skillnader att göra: att den rytmiska tangomusiken inte är lika självklar för européer, utan är något främmande man måste bli medveten om och vänja sig vid.

Som jag var inne på när jag skrev om milonga: att uttrycka rytmisk musik (tango eller milonga)på ett tillfredsställande sätt anser jag kräver en lite annorlunda teknik än det “Di Sarliska” sätt att dansa som oftast lärs ut. Denna teknik jobbar vi nästan alltid med på våra kurser, eftersom man kan använda den till de flesta musiktyper om man vill.

Musiktolkning är också ett essentiellt inslag i vilken kurs man än håller - annars hjälper man ju inte eleverna till någon praktisk tillämpning av det man lärt sig!

Ay, Peter! Me sube la bilirubina cuando te leo, (jag får förhöjt bililirubinavärde när jag läser dig) :-)

Skämt åsido, du måste ha sett att på hemmaplan arbetar de flesta kursledare med musikalitet sedan flera år tillbaka. Undervisningen på hemmaplan är anpassad till dansare på hemmaplan vilket gör att musikaliteten blir en stående grundpelare att bygga pedagogiken runt. Tommy och jag har från första steget på nybörjarkursen till sista steget på den mest avancerade kursen musikalitet som bärande struktur där alla rytmer från D’Arienzo till Pugliese introduceras och fördjupas för att integreras till dansen. Vet att de flesta andra inhemska ledare som åker runt i landet gör också det.

Kan det vara så att du menar kurser med utländska ledare? För då håller jag med dig att sällan är musikaliteten med i repertoaren. Och varför är det så? Jag tror att det beror på att, för rioplatensiska kursledare, är musikaliteten någonting så självklart, så naturligt, så inpräntat i livet att de inte ens behöver tänka på det och då är det väldigt svårt att hitta ord för att förmedla till och t o m förstå dansare som kanske aldrig ha hört tangon tidigare. Vi har andra förutsättningar här som påverkar sättet att tränga in i dansen.

Musikaliska abrazos till alla och speciellt till dig Peter :-)

Ps, för de som undrar vad min första mening kommer ifrån kan jag berätta att det är en underbart svängig låt från Juan Luis Guerra som heter: Bilirubina.

Cristina skrev: Vi har andra förutsättningar här som påverkar sättet att tränga in i dansen.

...och det är bara att hålla med! Dans är för mig en vilja och glädje att uttrycka musik som man tycker om. I tangon börjar man ju (om man inte har växt upp med musiken) bakvänt: först rörelserna, sedan försöka få dem att stämma med musiken. Inte konstigt att det är svårt! Det måste vara oerhört svårt att få naturlighet och spontanitet i det på det sättet.

Kanske skulle man ge nybörjare en tangoskiva och säga: “kom tillbaka om en månad, när du lyssnat sönder den här skivan, och längtar efter att få uttrycka din favoritmusik med kroppen!”

Oj, nu får man passa sig lite här innan Cristinas bilirubin blir för högt! ;-) Jag avsåg inte riktigt att dra igång en diskussion om pedagogik. Visst vet jag att såväl Cristina, Gunilla, Lisa som flera andra tar upp musikalitet. Och på Bajofondo ger vi våra nybörjare faktiskt en låne-CD, precis som Lisa efterlyser, just för att de ska hjärntvätta sig med musiken.

Nej, jag ville mer haka på vad Lisa och Kalle skrev angående det här med att inte skämmas över att man inte kan rabbla namn på orkestrar utan att det är viktigare att dansa det man hör, och att det i mångt och mycket är något man själv kan odla. Enkla saker.

Men visst, det kanske är oundvikligt att man hamnar i en pedagogisk diskussion. I så fall är det intressant att konstatera att det verkar ta väldigt lång tid innan musiktolkningen sätter sig, innan man är ett med musiken och kan uttrycka den. Kanske är det för att vi som Lisa var inne på jobbar “åt andra hållet”: vi börjar med rörelserna i stället för att utgå från musiken. Och det kanske är som Cristina hävdar, att det är kulturellt betingat.

Men jag vet inte, det är lite som att säga att nordbor inte kan dansa tango utan måste närma sig den på ett artificiellt sätt: inte som att dansen är en förlängning av musiken – utan baklänges, genom att man gradvis kommer in i musiken via dansen. Eller så är det bara ett annat sätt att säga det som ofta sagts om tangon sen den dök upp, att man inte kan dansa tango utan att vara musikalisk. Jag kan se många blodtryckshöjande infallsvinklar här... ;-)

Sen vore det faktiskt intressant, att någon gång resonera runt vad vi egentligen menar med “musikalitet”. Det är ett inne-ord just nu som används om lite av varje, ofta på ett lite förvirrande sätt. Men det ämnet passar lite bättre i en annan diskussionstråd.

Men oj vilken bra diskussion det blev, synd att jag just nu inte har ork att följa upp den. Men funderar på nytt inpass på temat: strukturering av dansen med utgångspunkt i musikens struktur. Alltså inte musiktolkning, utan något mycket mera elementärt och aningens excercismässigt kan man tycka. Återkommer om det, men måste först tänka.