Tangons Historia, del 9

Begreppet “Tango De Salón”: allt som dansas i danssalar. Canyenge: uppfanns på 1990-talet, men är snarare en ny dansstil än en rekonstruerad gammal dansstil.

Canyenge, Orillero och Tango de Salón

Folk sökte sig till Buenos Aires från många olika länder på jakt efter sanningen om tangon, och många av dem ställde samma fråga: “Vad är Orillero, Canyenge och Tango de Salón?” Det frågade jag mig också. De här termerna förekom ofta i böcker om tangons historia. Jag frågade många, många människor som dansade i många olika stilar från guldåldern vad tango de salón var, och allihop svarade “det jag gör”, oavsett hur olika deras stilar var. Och jag såg en mycket framstående dansare som lärt sig dansa på 1940-talet få ett raseriutbrott eftersom en ung dansare hade sagt åt honom att han dansade tango orillero eftersom han använde sig av figurer, när han tillbringat hela sitt liv med att dansa vad han ansåg vara tango de salón.

Tango de salón betyder bokstavligen “tango för danssalen” – och då naturligtvis inte ballroom-tango som vi känner den, utan tango lämplig för respektabla sociala dansställen. Det verkar vara det enda sättet man kan beskriva alla olika stilar som dansades under guldåldern. Tango orillero betyder “tango från stadens utkanter”. Om det någonsin funnits någon skillnad mellan tangon från utkanterna och tangon lämplig för danssalarna, kan det mycket väl ha varit den skillnad som författaren till boken om hur man dansar tango som publicerades i Buenos Aires när tangomanin härjade som värst: mellan den eleganta tangon som dansades i Paris och den sjabbiga dansen som dansades i förstäderna. Det är alltså möjligt att det under den tidiga delen av 1900-talet fanns en verklig skillnad mellan orillero och salón som de fattigas respektive de rikas dansstilar. Under själva guldåldern verkar det dock som begreppet orillero inte användes för att beskriva någon stil som fortfarande dansades, och den riktiga tangon hade återtagit danspalatsen och danssalarna och blivit tango de salón.

Ordet canyenge är nästan omöjligt att översätta. Det är Buenos Aires-slang och beskriver en egenskap som är svår att sätta fingret på, precis som man säger att man inte förstått vad swing är om man måste fråga vad det är. Det beskriver en gatusmart egenskap från slutet av 1800-talet och syftade ursprungligen på underklassen.

Det kan vara så att det aldrig funnits någon skillnad mellan canyenge och orillero som tangostilar, utan att de var olika sätt att beskriva samma sak – den dans som invandrarna och de fattiga som skapade tangon dansade under den tidigaste perioden. De flesta skulle hålla med om att canyenge är en stil som dansades till musik i 2/4-takt, med en gungande habanerarytm, innan den fyrkantigare 4/8-takt vi numera kallar tango dök upp under åren strax före 1920.

Hur som helst fanns det under det tidiga 1990-talet ingen i Buenos Aires som var gammal nog att dansa i en stil som kunde beskrivas som canyenge. Många ville dock veta, och en dansare, Rodolfo Cieri, mindes några steg som hans pappa visat honom när han var sju år gammal. Hans far var då i fyrtioårsåldern och kunde därför ha sett folk dansa i canyengestil när han var ung. Rodolfo och hans fru Maria började göra små demonstrationer av de här stegen, för att försöka tillfredsställa folks sug efter kunskap. Demonstrationerna blev genast en succé, och folk ville lära sig stilen.

Rodolfo var en sagolik dansare med ett mycket personligt sätt att dansa på. Att Rodolfos och Marias demonstrationer blev en sådan framgång berodde till stor del på det här parets charm och personlighet. Men minnena hos en enda man, av steg hans far visat honom när han var sju år, räcker inte för att återuppväcka en hel stil.

Ett annat par, Marta Anton och Luis Grodona, började lära ut några steg som var mycket lika dem Rodolfo och Maria lärde ut vid ungefär samma tidpunkt. När de intervjuades på kabel-tv-kanalen Solo Tango förklarade de att de experimenterat lite en kväll och att de här stegen var resultatet, och att de sedan börjat lära ut dem.

Det är inte förvånande att den stil som inspirerats av Rodolfo och Maria och för vilken Marta och Luis sedan gått i spetsen blev mycket populär bland unga dansare som 1996 sökte efter autentisk tango. Den dansades med en sluten fattning som liknade den som användes i den dominerande stilen under tangorenässansen, men den var lekfullare och mer uppfinningsrik i koreografin. Alltså tog folk den till sig för att krydda sin dans. Lustigt nog är den musik de flesta som dansar i denna stil från 1970-talet, även om man ibland använder musik från det tidiga 1930-talet när sångarna dominerade och man dansade mycket lite. Stilen verkar inte gå ihop riktigt med inspelningar från 1910-talet, den period man vanligtvis kallar canyenge.

Otvivelaktigen är denna nya stil mycket charmerande och tilltalande. Att kalla den canyenge är dock lite missvisande, eftersom folk tror att när de dansar den så dansar de en autentisk tidig tangostil. Det hade varit bättre om man använt ett annat ord för att beskriva denna charmiga nya tangostil som uppfunnits på 1990-talet.

Om vi verkligen vill förstå hur den ursprungliga canyengen såg ut finns det några få källor att gå till. Under mina egna efterforskningar har jag undersökt ett antal böcker som publicerats strax innan första världskriget – den tid då tangomanin florerade som starkast över hela världen. Många av dessa är helt klart fulla av respektive författares fria fantasier, eller av steg hämtade från andra danser. En av dem skiljer sig dock från de andra.

Det rör sig om en bok som publicerats 1914, och det är tydligt att stegen i dem tecknats ner av en argentinare av god familj. Han hade kommit till London för att studera till ingenjör, men han hade i stället levt gott på att lära ut och uppvisningsdansa tango. Han hävdar att han lärt sig tango på sin farfars ranch, något som är föga troligt. Antingen hade han lärt sig tangon efter att han kom till Europa, eller så hade han lärt sig den när han besökt ställen hans mor inte skulle ha uppskattat att han besökte.

Den uppriktiga och seriösa attityd med vilken han beskriver ämnet, och den tydligt genuina och djupa viljan att förmedla den riktiga tangon till läsaren, i stället för steg som hittats på i London eller Paris eller som importerats från andra danser, gör honom i mitt tycke antingen till en oerhört skicklig lögnare eller till det mest genuina och autentiska vittne vi någonsin kommer att hitta till den tidiga tango som dansades till Guardia Viejas musik (det 'gamla gardet', den benämning man använder för de stora musikerna från den här perioden), vilket förmodligen är den enda stil som förtjänar att kallas “Canyenge”.

(c) 2003 Christine Denniston