Att något bara slutar...
Allt har sin början och sitt slut.
Månda gånger kommer det smyggande. Jag hinner inte begrunda det innan jag redan befinner mig i det... Och slutet... börjar oftast långt innan det verkligen skett. Det är många gånger skrämmande att liksom inte ha kontroll över vad man känner och var man är. Men...
Men för snart tre veckor sedan, mitt i en milonga, bland vänner och danspartner kände jag något. Den känslan var konkret och alldels klar. Den skrämde mig inte ett dugg i sin enkelhet och hanterbarhet.
Att jag inte vill dansa längre. Alls. Att den känslan för tango finns inte längre. Klockan var knappt 21.30 då jag reste mig, sa hej då till mina ytterst förvånade vännner och gick hem. Sedan dess har jag inte dansat. Alls.
Om knappt två veckor reser jag till Buenos Aires. Min första resa dit som jag sparat för i över ett år. Min fördelsedagspresent från familjen som gemensamt ska ta hand om mina barn medan jag är borta. Mina både tango- och icke-tangovänners vita avundsjuka över min så länge efterlängtade resa...
Men... Jag vill inte dansa tango.
Hur kan något så grundläggande, så livsviktigt för mig, något som höll mig uppe i över tre allra svåraste åren i mitt liv, min livsfilosofi, mitt livskamrat ... bara försvinna? Sluta vara. Icke finnas. Mitt i en milonga en regnig februarikväll... Jag kom på den milongan som vanligt, förväntansfull, glad och öppen. Jag dansade med underbara varma män som fyllde mig med känslan av välbehag. Min kropp var smidigt och följsamt. Jag mådde bra, helt enkelt. Jag trivdes. Jag ville vara där. Varför, hur, på ett ögonblick, i ett huj försvann allt?...
Visst reser folk från hela världen till Buenos Aires INTE för att lära sig att dansa tango. Visst finns det så mycket mer än bara tango i Argentina, redan om man tar sig några mil bort från storstäderna. Det vill jag och det ska jag uppleva. Men tango, min tango...
Är det så det slutar?! Att aldrig mer känna äkthet i den dansen?!
Att resa till Argentina för att säga adjö till tango?!Jag hoppas att känslan kan komma igen, att solen och helt annan verklighet för mig tillbaka till mig själv och grunderna varför jag började utrycka mig genom tango.
Jag ser fram emot min resa. Antingen så blir det en ny början eller så blir det ett värdigt slut.
Det sägs att ett värdigt slut breder vägen för en ny början...
tor 28 feb
Inna, för mig har en viktig insikt varit att man faktiskt inte behöver dansa tango. Det är inte ett måste. Men man kan ibland hjärntvättas att tro det, av sig själv, och av andra. Och att om man inte har lust så är någonting fel.
Det är det inte. Ibland vill man bara inte. Och det är OK.
Ibland kan någon nivå av en själv tröttna på all melankoli, på all utsökthet, på allt preciöst, på att alla danspartner alltid är de samma. På att tangon ska förklara allt. På att tangon ska ersätta gud som transcendentalt objekt att förhålla sig till, rent av. Eller, faktiskt, bara på all närhet och all fejkad närhet.
Då är det faktiskt helt OK att ta en paus. För det kan gå över. Eller så gör det inte det.
Tangon är inte en livsfilosofi, och jag tror vi blir grymt besvikna om vi låter den fylla den platsen. Den är inte ett uttryck för "vår innersta natur" heller. Så ibland tror jag bara vi revolterar, eller tröttnar, eller genomskådar, eller bara behöver göra något annat ett tag.
Och som sagt, det är OK.
Lusten kanske kommer tillbaka, när tangon fått en mer rimlig plats att fylla.
tor 28 feb
Peter, du sätter fingret på just det som jag inte har lyckats utrycka verbalt...
Egentligen så känner jag ju att det ÄR OK att inte vilja dansa, det är bara så att jag är väldigt förvånad över mig själv och att den känslan skulle uppkomma hos mig. Som sagt, tango har varit mitt... om inte allt så emormt mycket under senaste tiden och jag har vant mig vid både dess miljö, utryck, "barnsjukdomar" m m.
Jag presenterar mig på min sida just med att tango gör mig hel... men plötsligt började jag känna mig hel utan tango... Det saknas ju något och ändå ... inte!
Ja... jag har kanske blivit lite besviken över just, som du skriver, att tango INTE är vare sig livsfilosofi eller innersta väsen men, framförallt, att mina förväntningar varit, antagligen, felaktiga...
Eller så har jag fyllt 40, blivit vuxen, fått "kris" m. m...
Tack för din kommentar. Jag kan verkligen hålla med om det mesta och ändå hoppas jag att resan till Argentina kommer att förändra min syn...
tor 28 feb
tor 28 feb
mån 3 mar
mån 3 mar