Resedagboken 19: Från 64 till 59 grader

Jag hade fattat ett sent beslut om att lämna Reykjavik och Island för att åka till festivalen i Stockholm, så jag stod utan milongapass och hade heller ingenstans att bo.

På Tangoportalen annonserades det plötsligt efter fler volontärer. Jag högg till direkt, och mitt “milongapass” var därmed fixat. Tur att jag var snabb - ett par timmar senare hade de redan tillsatt alla volontärer för i år! Under sista milongan på Paris-festivalen i juni avtackades alla som varit funktionärer där och Sebastian Arche gjorde då en utläggning om hur svårt det är att hitta folk som vill ställa upp och hjälpa till, och hur han blivit räddad av en delegation från Rumänien (?) den här gången. Han borde kanske ha provat en annons på TP om det nu var så svårt att hitta folk.

Monitorerna på Keflavik varslade om att planet skulle avgå med mer än tre timmars försening. Där rök onsdagens eftermiddagsmilonga. Jag funderade på att söka tröst i den långa rad av starköl på burk som någon lämnat efter sig just innan säkerhetskontrollen. Folk har inte hunnit vänja sig vid att man inte får ta vätskebehållare på planet. Jag öppnade faktiskt en burk, men kom efter ett par klunkar ihåg att jag inte är så förtjust i öl och att det hur som helst inte är någon vidare frukost.

Jag passerade i stället kontrollen och gled vidare in i taxfree-shopen. För att fortsätta mitt tvivelaktiga frukostintag så avnjöt jag några nävar godis-smakprover. Det bjöds på något så isländskt som chokladkulor med lakritsfyllning. Kombinationen av lakrits och choklad är en sådan där smakblandning som man förmodligen bara uppskattar till fullo om man under sin barndom har fått lära sig hur gott det är.

Flygplatsens enorma parkettgolv fick mig att önska att jag hade rest ihop med någon annan tangodansare - så lätt det hade varit att fördriva tre timmar ändå. Jag funderade på att gå fram till någon av de andra Sverigeresenärerna, säga att jag är tangolärare och att jag visserligen inte har någon musik men att jag gärna lär ut lite tango medan vi väntar. Min krassa morgontrötthet upplyste mig om att ett sådant förslag förmodligen skulle mötas med stor skepsis, och att jag dessutom snarare hade ett sug efter att dansa tango och inte efter att undervisa. En primitiv internetuppkoppling fick bli räddningen i stället. Tangoportalen utan bilder och med förvrängd layout duger fortfarande till att skicka förfrågningar om övernattningsmöjligheter.

Medan jag satt på flyget meddelade Daniel via sms att det hade blivit en plats över i hans lya, och att jag var välkommen att bo där. Perfekt att bo hos någon som garanterat vill dansa lika mycket som jag! Allt var därmed ordnat inför festivalen - såväl pass som boende. Och dansen i Stockholm kommer såklart att bli temat för resedagbokens tjugonde och sista inlägg.