Magnus Andersson

Han bor i Oslo fylke, Norge, och har varit medlem sen 3 februari 2006. Magnus loggade senast in lördag 29 november, från Stockholm, Stockholms Län, Konungariket Sverige, Europa.

Magnus presenterar sig själv så här:

För en tankemänniska som mig, som större delen av mitt liv har trott att all värdefull kunskap kan hållas i språket och med orden, har tangon varit en befrielse, en uppenbarelse, ett bud om att vetskap kan vara erfarenhet som sitter i kroppen till den grad att orden är lika överflödiga som hammaren är för att skruva i en skruv. När jag ser tillbaka så går mycket av min verksamhet som akademiker ut på att problematisera språk och erfarenhet. Följande rader är lätt modifierade. Jag har saxat dem ur en essä jag skrivit en gång som egentligen handlade om något annat än tango:

"Hur ofta kommer inte vårt språk till korta för att beskriva konsten? Inte bara är språket otillräckligt, men vår tids turbokapitalistiska tanke om att ting skall ha ett nyttovärde samt naturvetenskapens implicita krav om att kunskap förutsätter teser som skall kunna uppställas i bevisbara satser, hänger som ett tungt ok över vårt språks möjligheter att gripa konstens mening och essens. För hur bevisar man Gavitos storhet eller att Gardel svänger, och hur bevisar man något som helst om ömheten i en långsam volcada eller om lekfullheten i en Milonga con Trasipé?

Svaret är enkelt. Det gör man inte, men det är heller inte en förlust. Snarare är själva frågan fel ställd. Att fråga efter bevis för att en abrazo är omsorgsfull är som att tro att man finner en ekvations mening genom att efterfråga dess färg eller att tro att en kyss kan förklaras genom salivutsöndring eller hormonsvängningar. Det är säkerligen sant att man utsöndrar mer saliv när man kysser, men den delen av verkligheten är irrelevant i kyssens ögonblick. Kyssen tillhör en annan kunskapssfär än hormonerna och vardagsspråket. Den som har kysst eller dansat borde veta att de vetenskapligt språkliga paradigmen är otillräckliga. Kyssen och rörelsen är hur sanningen framstår i vår egen verklighet. Ändå lutar vi oss så ofta mot språket för att uttrycka våra erfarenheter. Kunskapen som den direkta erfarenheten av dansen ger oss är också märkligt olik verbalspråkets verklighetsbeskrivningar. Varför är då våra kunskaps- och verklighetsbegrepp så språkfixerade?"

Om detta blev högtravande får jag väl ursäkta mig med en förhoppning om att orden fungerade bättre i sitt ursprungliga sammanhang.

Började dansa våren 2005 och har blivit fullständigt fångad. Tangon tar långt mera tid än vad som är bra för mitt avhandlingsarbete. Men jag kan bara inte vara utan dansen. Kan inte vara utan fascinationen över hur dansen berättar om våra svagheter, om at vi blir nakna och sårbara, och att allt detta sker redan innan vi börjat dansa - bara av att vi håller om varandra. Vill förstå varför jag finner rytmen med en kvinna men inte med en annan. Vill fortsätta erfara hur det kan vara gott, såsom bortom allt mitt förstånd, att dansa de gånger våra kroppar talar. Men jag förstår inte dansens poesi. Det är väl därför jag fortsätter att min upptäcktsfärd på dansgolvet.

Till dig som orkat läsa så långt som detta säger jag tack för uppmärksamheten.