Rationalism

En kollega hävdade idag att medvetandet slås av med döden. Han hävdade detta i rationalismens namn. I rationalismens namn kontrade jag med att en frånvaro av medvetande inte kan tänkas, att livet är för vidunderligt för att upphöra. Han menade att min föreställningsförmåga var begränsad. Jag menar att jag förvisso kan framsäga en föreställning om icke-medvetande, att jag kan hävda att den är negationen av allt men jag kan inte erfara allt, som ju är förutsättningen för att negera allt, och lika lite kan jag inte erfara inget. Ännu mindre kan jag erfara att jag intet erfar, för då erfar jag inte längre. Är det inte så att livet och döden är två sidor av samma sak. Vilken sak är det i så fall? Det har jag alltid undrat. Rationalism är i alla fall någon ren skit. Jag föredrar en abrazo.