Rune Geistrand

Han bor i Skåne län, Södra Sverige, och har varit medlem sen 17 januari 2007. Rune loggade senast in lördag 10 maj, från Simrishamn, Skåne Län, Konungariket Sverige, Europa.

Rune presenterar sig själv så här:

(Nödtaget självfotografi - fotodisken kraschad. Försökte få upp ett nytaget, men fick inte upp det, blev bara kopior. Hackad igen?(nytt men inte aktiellt, klippt o skäggreducerad i dag)

Vintern 2007   nyförälskad i tangon

Hade hört att argentinsk tango var jättesvårt. Tjuvkikade snabbt in i en lokal jag passerade; vedmodiga tangotoner.. Margareta (kursledaren) såg det och tog namn och telefonnr (hann inte fly in i biblioteket den gången). Veckor efter var det kursslut för fyra nivåer. Vi färskingar fick en snabb men skicklig introduktion. Med grundstegen dansade vi hjälpligt bland de andras erfarnare steg och turer till levande orkester. Detta gav lust och mersmak - det här kommer att gå som en dans. En termin senare är jag inte lika stursk. Men villig.

Kastade nyligen några blickar på en medioker romantisk komedi; The Wedding Planner. Plötsligt en tangoscen som tog slut alltför snabbt. Vilken dans! Känsla, upplevelse. Så ska jag dansa!

Så, före första lektionen hade jag en mental bild över resultatet. Det gäller för många förstår jag av alla lustfyllda men ibland något plågade poetiska texter på tangoportalen. Drabbade av lust - till tangon och dansen i sig och till tanken om hur man ska dansa om ett par månader, nästa år. Bättre och bättre, men hela tiden med tangolust i det stadium man är.

Maj 2007... långt efter smekmånaden

Så trodde jag. Nu 18 maj är det tangotomt, nada. En högt knorrande brist. Ska man nu tappa stegkänslan som var på väg? Eller var det bara inbillning?

Juni, ska man våga sig in och kika igen i Malmö. Inte milongamalmö, praktikamalmö är illa nog. Där de är så förbålt duktiga, dansar tätt med säkerhet, släpper elegant för vidare turer. Men det får bli. I värsta fall får jag, kusinen från Österlen, efteråt kapa skägget och färga håret.

Mars 2008     kärleken falnar men lusten består. Eller är det tvärtom?

Ser på denna årsgamla text. Trodde att den är föråldrad, men 1½ år efter debuten är jag där igen. Två kurser fler och och fyra workshops och lite för få praktikor senare. Har visserligen lyckats skapa lite tangolust hos andra - eller pusta lite i en glödrest som vilade -  och roligt se de utvecklas. Hur skyldig är jag då någon nästan hamnat i religiöst rus?  MEN !!Själv är jag lite tom. Nej, tom helt enkelt. Musiken har jag i huvud, hjärta  och famn, men var är fötterna - var är stegen?? Försöker jag förtvivlat få ut turerna där jag håller i ett objekt för min vilja, inte tar roliga gemensamma steg i kontakt med min partner. Ska glömma allt kanske, bara verserade få steg lugnt i takt eller glida över till nästa. Jag ser att några dansar så - åt skogen med turer, ett lugnt steg i taget. Eller vila över nästa takt... Kort ett snabbare steg, sen åter i gemensamt lugn...

Får se, antingen blir det åter ett tre månaders uppehåll som nyss,senhöst/jul, med risk att lämna helt. Eller hittar jag stegen igen. Eller törs  lämna dem och bara dansar minimalistiskt, sakta långsamt. Hålla min tendens att dansa snabbt i schack.

(Kanske deserterar jag till tango Italiano, kort, halvsnabbt, enkelt, ingen akrobatik, sparkar och hög benföring. Jag håller gärna i kvinnoben men hellre efter milongan. Inte än i alla fall)

Jag gissar att fler upplevt detta, att förlora dansgreppet. Bygga på med fler stenar, men det blir kanske för många för snabbt, de hamnar fel, lite snett, grunden är inte fast och så rasar halva stapeln. ELLER så är det bara tiden som ska verka, några spår och direktkopplingar i ryggmärgen så byggs nerbrutna stegdelar till turer på golvet?. Inte? Nej jag tror inte det heller. Var allt detta för pessimistiskt - om nu någon orkat läsa till hit - så har jag fortfarande hopp och vilja.

Växlar som aprilväder; relationen går sval till passionerad,

Förtroendet mellan mig och tangon är inte opåverkat, men jag kan inte längre vara åtskild. Bättre steg som musiken, improvisation om än många steg saknas i arsenalen, spontant anpassad med den jag dansar me. Oftare. Ibland är det mer som förr. Fram och tillbaka. Mest fram. Men ibland står det helt stilla...

Sommaren kommer med försoning. Men solens värme är inte tango. Kvällens hetta är 

Ser fram mot sommarens dans i Simrishamnsparkens rotunda, Hagestads skola, Malmös bryggor och ett Köpenhamnskt golv, Berlin som är en tangopunkt men Tylösand får vänta - vill ha ett mer klassiskt rakt stolt grepp innan jag kikar på den mer öppna svajigt svängiga nuevon. (Detta är inget omdöme, mer ett sätt för mig att betrakta tangostilarna. Eller dialekterna, för tangon är inte homogen ens i Skåne. Tror jag.

Men nu runt månadsskiftet blir det tangopremiär i Stockholm. Fyra nya ställen. Minst.