Om att bli äldre med och utan tango

Det är underligt, men sedan jag började dansa är jag helt befriad från den åldersnoja som jag led av då jag fyllde 30. Ännu värre däran var jag med 40. Tangon ger upphov till en massa saker, bland annat nojor och småneuroser och tillkortakommanden och sabbade relationer, men åldersnoja? Nä, inte egentligen.

Jag tror inte att det har att göra med att jag i tangovärlden inte själv är bland de äldsta. Mer med med närvaron i dansen, den totala uppmärksamheten som tar mig i anspråk och ger mig känslan av att ha kommit hem. I det vanliga livet är man liksom på väg, men i tangon alltid vid målet.

Sen är det ju förstås så att dansaren dansar finare ju äldre hon blir, ju mer hon dansat.

För den som till äventyrs snöat in på kroppens förfall och åldrandets obönhörlighet och därför skulle behöva mer handfast tröst vill jag berätta följande historia.

Min kompis Björn intervjuade 1997 den legendariske författaren Ernst Jünger, tysk krigshjälte från första världskriget, ett levande monument över hela förra seklet men också inbiten skalbaggesamlare och den första människan som testat lsd. Jünger berättade frimodigt och oväntat öppenhjärtigt om det mesta Björn frågade om men undrade oförhappandes hur Björn själv hade det. Nja, på det stora hela rätt bra, menade Björn, lätt överrumplad; “men när jag blev 40 kände jag mig gammal och gick in i väggen”. Jünger tittade medlidsamt på honom och replikerade omedelbart: “Precis så var det för mig med (konstpaus). Året var 1935.”

Ernst Jünger dog 1998. Han blev 102 år gammal.