La Paloma

- Utan sol …

- UTAN SOL?!!!

- Ja, utan sol eller bad heller, på en hel dag, gör att hela klanen går, en och en efter varandra, till stranden, sent på dagen. 

 Efter det sista svarta molnet, som sakta försvinner i havet, drar som myror mot sockret massor av längtande semesterfirande mot Los Botes, stranden där solen smälter i Atlanten.

Äntligen är det uppehåll efter en hel dag regn. Den efterlängtade platsen för alla är vid havet, i sanden, som blött, låter sig formas av fötterna som om det vore den allra första gången någon gick på den.

Att se ovädret försvinna i horisonten samtidigt som solen, som en eld, speglas i Atlanten, är ett fascinerande skadespel.

 

Klockan är redan 20 när vi äntligen kan börja spela tejo på den blötta sanden.

– Hallå los Ramirez! säger den ena kära kompisen efter den andra som stannar till för att hälsa och byta några ord med oss.

Vi, los Ramirez, klanen, älskar att spela tejo och vi avbryter inte en match bara för att mörkret håller på att falla.

No, no, no!

Trots att det blir nästan omöjligt att se brickorna i sanden fortsätter vi att spela tills ett lag kan koras som vinnare. 

När vi, som de sista som lämnar stranden går, är mörkret ett faktum.

 

– Utan gatubelysning …

– UTAN GATUBELYSNING?!!!

– Ja, utan gatubelysning eller ficklampa heller går hela klanen, en och en efter varandra, på små gator och trampar i leran som regnet har förvandlat till små sjöar.

 

– Vi måste handla tonfisk att grilla! Säger min bror och tre generationer börjar gå mot fiskaffären.

 La Paloma, på kvällen, blir ett spännande landskap. Former och färger bildar öar av ljus som omringas av det fullständiga mörkret. Stugorna, i tusentals olika ritningar, har ”okonventionella” former som kommer till sin rätta när belysningen inne i stugan framhäver de originella linjerna. Elden från grillen, intill varje stuga påminner oss om att de flesta har fixat någonting att grilla före oss.

 

– Utan trottoar …

– UTAN TROTTOAR?!!!

– Ja, utan trottoar eller reflex heller går hela klanen, en och en efter varandra, på den leriga, ojämna vägen där bilarna kör.

 Vi trampar i vattenpölar av varierande djupt när vi, osynliga för bilarna, går på den mörka motorvägen.

 Flip - flopp låter mina steg när jag fastnar i leran och kämpar för att lyfta foten i varje steg utan att se om jag trampar på grodor, ormar, spindlar eller skorpioner.  Men mina steg är inte oroliga för hela klanen går, en och en efter varandra, under himlens närvarande evighet. 

 

- Vad gör vi?

- VAD GÖR NI?!!!

- Ja, vad gör vi undrar mitt andra jag när hela klanen går, en och en efter varandra, mitt i paradiset och riskerar livet på ett meningslöst sätt. 

 

Vi lever …

LEVER VI?!!!

Ja, Christina, vi lever! För hela klanen går, en och en efter varandra, och närmare än så kommer man inte livet.  Koppla av och häng med!