Vilken Pugliese!

Ay!

 

Som en pil träffar Pugliese mitt inre så djupt,

 

så djupt!

 

att det smärtar.

 

 Jag tappar andan när musiken börjar och mitt smärtande hjärta försöker skydda mig genom att omedelbart gömma min blick. Jag blundar, tittar neråt och törs inte höja blicken.

När hjärtat öppnas så totalt gäller det att inte gå upp med fel kille. Jag menar, det är för känsligt. Det gäller att veta vem man bjuder upp så att man inte riskerar smärtan över att hamna i någon famn som inte är bered på det vidöppna hjärtat.

Men att undvika andras blickar måste göras elegant. Att visa att man inte känner för att dansa, för stunden, kan såra även den käraste av blickar.

Utan att höja blicken försöker jag komma ihåg vem som sitter på andra sidan pistan.

Bestämmer mig för att titta till bordet där hövdingarna sitter.

De brukar gå upp på en gång med de utvalda gudinnorna, så sannolikheten att någon av dem är kvar och tittar på mig är minimal. Men musiken påverkar mig så mycket just nu, att jag vågar mig upp endast med ett sådant "säkert kort". Annars får det vara, för hjärtat blöder …känns det som.

Målmedvetet höjer jag min blick mot det enda bord som är möjligt just nu.

Den möts, till min förvåning, av en blick som jag länge har varit nyfiken på.

Den äldste av en tregenerationers milongueros tittar på mig och bjuder upp. Just när hjärtat är som mest sårbart ger ödet mitt dröjande den här möjligheten.

Men, egentligen är jag lite osäker angående den här milongueros dans för jag har dansat med hans son. Enligt min personliga erfarenhet påverkas sonen, som är en ganska känd lärare, negativt av uppmärksamheten han ser till att skapa runt sig själv. Jag har upplevt honom som prestationsinriktad och frånvarande som resultat av pressen från den rollen han befinner sig i. Hade han ärvt den för mig förödande svagheten av sin far?  

- Hola! säger jag.

- Hola, säger han med ett brett leende och vi går in i en abrazo som känns lovande. 

Löftet abrazon gav håller.

Från det allra första steget blir kropparna fullständigt samspelta som om vi inte hade gjort någonting annat än att dansa med varandra i åratal.

Impulserna jag får av honom förhöjer intensiteten i mina rörelser som i sin tur ger honom styrka till en ny impuls.

Våra dansande kroppar ger näring till ett flöde som saknar ägare och blir starkare än summan av våra enskilda styrkor.

Vår dans lämnar oss som individer och blir transcendental, ren skapelse som får eget liv.

Jag kommer in i ett tillstånd där mitt medvetande lämnar min kropp och jag kan betrakta vår dans som en skapelse utanför mig själv.  

-  Vilken Pugliese vi fick dansa till! säger jag, klart lyrisk efter första dansen.

-  Si. Värd den första tandan tillsammans, säger han.

-  Ja, just det. Jag tror inte vi har dansat tillsammans tidigare, säger jag.

-  Nej. Man bjuder alldeles för mycket på rutin och då missar man sådana trevliga överraskningar, säger han och bjuder, ännu en gång, på det förtjusande breda leendet.   

Intensiteten i vår dans fortsätter mot crescendo.

Vi pratar inte mycket mellan låtarna. Vi är medvetna om att samtalet mellan oss aldrig kommer ens i närheten av den kommunikation som våra kroppar har nått.

Vi vill inte störa stämningen med värdelösa ord. Det är Pugliese som talar, Pugliese som vi lyssnar till, Pugliese som öppnar våra hjärtan och förlöser vår dans.  

Efter tandan är jag helt uttömd. Sitter under flera tandas, helt tagen av dansupplevelsen och lägger märke till att ingen från andra sidan pistan ens försöker få ögonkontakt med mig. Det verkar som om de förstår att bättre än så blir det inte. Åtminstone inte den här kvällen.

Närmast danslyckan, tar jag ett djupt andetag, reser mig upp och går.