Funderingar
Två helger i rad har inneburit fina tangoupplevelser här i Västerås. Först milonga i Konserthuset till Tangartes fina och dansvänliga musik. Sedan lyckade kurser i tango och vals i med Carolina och Demian. Temat var “Musikalitet och energi” och som kursmusik användes mest Troilo och Pugliese. Och dessutom fest, “Tango y vino”, på lördagkvällen.
Men några funderingar surrar i mitt huvud:
1. När började man med tandor och cortinor? Användes de under “guldåldern” eller är det ett påhitt av senare tiders DJ:ar?
2. De gånger jag dansat till levande musik har orkestrarna aldrig spelat tandor (och definitivt inte cortinor), och det har fungerat alldeles utmärkt. Brukar orkestrar spela tandor eller är det bara när man dansar till inspelad musik?
3. Det tycks vara en allmän sanning idag att man ska vara sparsam med mer komplicerad musik under en danskväll (exempelvis Pugliese), kanske bara en tanda eller så. Förr (under “guldåldern”) dansade man väl oftast till levande orkestrar och då gick det väl bra att dansa till exempelvis Pugliese en hel kväll antar jag. Kanske är det “traditionalisterna” (de som föredrar en jämn och tydligt markerad rytm) som driver den här tesen för att de helt enkelt inte är så förtjusta att dansa till den musik som är lite mer oregelbunden?
ons 10 maj 2006
Hej Roger! Skall bli intressant att se vad “mer” insatta tycker i frågan?
ons 10 maj 2006
1) Det förekom redan under guldåldern. Den slutade 1955, då skivindustrin var i full gång. Livemusik förekom inte alls alltid under guldåldern. 2) Det finns orkestrar som spelar tandor, som t ex Silencio. Och de flesta orkestrar brukar organisera sina spelningar efter någon sorts princip – kanske en räcka milongor, sen en räcka expressiva saker, sen kanske en räcka mer rytmiska saker. En sorts dramaturgi, alltså. Precis som vilken DJ som helst. 3) När Pugliese spelade live var inte varje tango av typen “Evariso Carriego”. Ingen orkar dansa så expressivt under en hel kväll. En nackdel med levande musik är att det tenderar att bli lite likartat under kvällen, och det är ju också därför de inte spelar kontinuerligt från början av kvällen till slutet av den. Även under den senare delen av guldåldern interfolierade man med inspelad musik. Och “traditionalister” är inte alls de som föredrar tydligt markerade rytmer. Det är intressant att notera att det faktiskt oftast är de som är nyare inom tangon som föredrar den mer dramatiska, oregelbundna musiken. När man dansat ett tag växer man gradvis in i det mer rytmiska. Jag tror det har att göra med att man som nybörjare inte kanske alltid förmår omsätta det man vill uttrycka i rörelse – det är tillräckligt att hålla reda på ändå – och då får Pugliese göra det åt en, så att säga. Senare får man fler strängar på sin lyra, fler färger i paletten, och då blir den rytmiska musiken roligare och roligare. Men som alltid är det omväxlingen som gör det. Ingen vill dansa till D'Arienzo en hel kväll. Lika lite som någon vill dansa till bara Pugliese en hel kväll.
ons 10 maj 2006
Jag håller med om allt i Peters svar men vill förtydliga en tankegång. Jag tror att en mkt viktig anledning till att dansare i början föredrar dramatisk musik framför mer rytmisk musik, är att den rytmiska musiken helt enkelt upplevs för snabb. Man har inte tekniken som krävs för att röra sig tillsammans med sin partner i det tempot, och försöker man ändå så blir det bara stelt och man sliter i varandra. För mig är det därför en nyckelfråga att i min undervisning lära ut en teknik som gör att man har gott om tid att uttrycka sig även till D'arienzo och Biagi.
ons 10 maj 2006
forts... Min erfarenhet är att i samma ögonblick man har tid att röra och uttrycka sig till snabb, rytmisk musik så svänger man helt i sin uppfattning om den och vill inte vara utan. Men före dess framstår den lätt som en grå och enformig massa.
fre 12 maj 2006
Tack för era kommentarer, Peter och Pelle. Jag återkommer senare med en reflektion - måste jobba nu.
fre 12 maj 2006
Jag håller med om att det är lättare när man är ny att ta till sig darmatisk musik av till exempel Pugliese. Säkert också lättare om man har problem med rytmen. Efter ett tag uppskattar man den mer taktfasta musiken mer. Men jag tror kanske inte att det behöver vara slutstationen.... Kanske var jag lite slarvig när jag använde ordet “traditionalister”, men jag gillar att tänka mig tangomusikens utveckling i två delvis parallella spår. Jag är definitivt präglad av en schematisk bild i boken Tango! (av Collier, Cooper, Azzi & Martin). När De Caro, Fresedo m. fl. på 1920-talet tog över efter “Det gamla gardet” så skapades en annorlunda tango (mer oregelbunden i takt och tempo, större skillnader i dynamik och större betydelse för de olika instrumenten, långsammare). I boken kallas den linjen den evolutionära och ledde vidare till Maffia, Troilo, Pugliese och andra. Samtidigt utvecklades ett annan linje (som i boken kallas den traditionella) som i större utsträckning knöt an till den äldre tangon (en jämnare och tydligare markerad rytm, ofta snabbare). Längs den linjen hittar vi D´Arienzo, Canaro, Angelis, Biagi och andra. Självklart är det inga vattentäta skott mellan linjerna i en sån här schematisk uppdelning och givetvis har de hela tiden påverkat varandra. Uppdelningen är naturligtvis inte invändningsfri, och om det överhuvudtaget är meningsfullt att se utvecklingen på det här sättet vet jag inte, men för mig har det hjälp mig att förstå olika sorters tango och att man kan närma sig dem med olika attityder.